Free Speech For The Dumb...

One way system - Masks

2012-02-09T14:59:00.002+01:00

Har blivit övertalad att dra fram guran igen och ge det en chans....I kinda hate everyone for doing this.

One of these awesome days...

2012-02-08T11:27:00.002+01:00

...När precis allt går som man vill. När man får sova en hel natt utan några som helst avbrott, när äggen blir perfekt löskokta, när arbetssökningarna blir så klockrena att man vill anställa sig själv. När håret ligger rätt och det finns kaffe i skafferiet.

Det är idag. Dagen när allting går bra och humöret hålls på topp och vilken låt speglar inte min tillfälliga lycka över egentligen ingenting än The Sonic's "Have love will travel"?

För övrigt ser morsan och jag på Sveriges kanske sämsta film. Den är så dålig att den blir genialisk. Om ett tag ska jag dra hem till Virre och dricka upp hennes kaffe med. What can I say? Awesome.

Morphined Monday

2012-02-07T00:22:00.000+01:00

Idag (eller, ja...igår blir det ju nu förstås men skit samma) låg jag återigen på tortyrbänken inne hos tandläkaren för den, åtminstone vad jag trodde då, slutgiltiga rotfyllningen på tanden som krånglade i julas. Visst blev det en rotfyllning men inte den sista, självklart kunde man ju ge sig blanka fan på att det var en av nervgångarna eller vad det heter som inte gick att komma ner ordentligt i så den ska korrigeras den 29:e, och blir det inte klart då så tänker jag säga ifrån. Jag skiter faktiskt inte pengar....Tyvär.

Jag var livrädd, svettades som en gris och hade hjärtklappning, men med detta till trots så är jag dock en djävul på att se till att jag blir ordentligt bedövad på alla plan. Och även denna gång fick jag något roligt morfinbaserat klet, som de självklart fick ta två doser av eftersom en knappt fungerar på mig. Och jag har väl aldrig haft så roligt på en promenad genom Skärblacka förr, ensam gick jag dessutom. Så jag gick där med en lätt släpande gång, huvudet inpaketerat i ett vakuum, rökande och flinande som en blådåre medan jag förnöjt lyssnade på Tom Waits. När jag kom hem upptäckte jag även att jag hade dreglat. Jag vill inte veta vad kärringen på Konsum tänkte.

20 min efter att min fru ringde somnade jag och sov hela eftermiddagen fram till kl 19 och nu kan jag inte sova. DAMN YOU, MORPHINE!!!!

One of these days.

2012-02-03T12:45:00.003+01:00

Just det

2012-01-30T14:49:00.002+01:00

Jag glömde ju förtälja för edra blint hängivna undersåtar att efter en helg av sträng nykterhet och studerande och praktisk utförande uppgifter har jag nu fått mitt truckkort. Truckinformatören kände min mor, men var det hetaste jag sett på den här månaden (ja, jag satt längst fram med tindrade ögon och stirrade hål i hans skrev...och de perfekta kråksparkarna...and his sparkling eyes...osv). Provet var enkelt som en bit av kaka och jag var livrädd för truckarna hela tiden, dock är rädsla till för att tyglas så jag bemästrade konsten att köra och hantera en truck så nu sitter man här som en nyutexaminerad truckförare. En renrasig homo sapiens. En arbetarklass-jedi. En Östergötlands Veiron i Ottan. Ja, you name it...

Det var bara det.

A working class jedi is something to be!!

(Jag vet, jag vet. Mina paint-skills äger allt på denna jord)

Tänkvärt

2012-01-30T14:35:00.000+01:00

The Casualties - Death Toll

2012-01-26T00:41:00.001+01:00

Ingen bryr sig.

Jag just nu

2012-01-25T20:15:00.002+01:00

Varför? Jo, jag ska truckkort i helgen och ja, det ska bli jättekul men just bara därför händer allt roligt på samma gång och jag blir så rastlös att jag blir på snudden till pervers. "Gå ut och drick ändå", säger de flesta när jag beklagar mig och på närmare eftertanke så kanske man borde göra det, om det inte vore för att truckgubbarna är hårdare än Texas dödsstraff på den fronten. Jag vill dricka öl till jag kräks, rumla runt i klackskor, sjunga för högt, före oväsen och anarki. Vakna upp med en tatuering på arslet och trycka i mig bakispizza efter att ha bakissnuskat för kung och fosterland.

Jag vill ut och roa mig helt enkelt, men nej...Heidi ska va' vuxen och ta truckkort. Punkt slut. Och för att tillägga, detta kan vi nu kunna klassa som dagens i-landsproblem: Heidi får inte supa.

DRETRAV!!!!!!

Sommarkvällar

2012-01-24T11:16:00.003+01:00

Det här betyder sommarkväll för mig. Sommarkvällar som övergår till ljumma nätter. Sommarkvällar som inte riktigt blir helt mörk men som ändå kastar sina nattskuggor över världen i sin vanliga ordning. Det betyder sommarkvällar som man kan sitta uppe hur länge som helt utan att riktigt göra någonting, med eller utan sällskap, då man inte ens behöver lyssna på musik för att den svaga kvällsbrisen är allt som krävs för att tillfredställa sitt sinne. Det är sommarkvällar man minns, sommarkvällar man minns andra fina sommarkvällar på. Jag längtar dit nu- till ljumma sommarkvällar som man aldrig riktigt behöver sova på.

Till sommarkvällarnas sommarkvällar.

Morgon i stallet

2012-01-15T13:02:00.003+01:00

Är det något som gör mig glad, i synnerhet den här helgen, så är det när man tar morgonfodringen i stallet, då är allt som har med stallet att göra som bäst. Nu i helgen när jag ändå inte har haft något för mig har jag hjälpt en i stallet med hennes häst, så morsan och jag tog våra hundar och for tidigt som fan upp till stallet (både igår och idag), fodrade hästarna och satte oss och käkade frukost i sadelkammaren. Jag vet inte vad det är, men det är något visst med att äta frukost i sadelkammaren, kaffe och macka smakar helt plötsligt så mycket bättre än vad det gör i vanliga fall.

Efter frukost- rykta hästarna, sadla på, hoppa upp och rida iväg. Solen har ännu inte gått upp helt, skogen börjar röra sig, vinden står still och det enda som hörs förutom hästarnas hovtramp på stigen är ett enstaka småfåglar som börjat vakna till liv. Jag älskar det, det är en helt annan atmosfär runt omkring en. Igår blev det dock lite taikon då vi först red ihop med två älgar (Caruso är livrädd för älgar), Conkan (våran häst) börjar backa bakåt och jag hoppar av innan Caruso får totalpanik. Kalabaliken tog slut redan innan den satte igång men det är dumt att chansa i onödan. En skaplig stund senare på hemvägen kommer jag och morsan och galopperar uppför en backe, hux flux känner jag hur Caruso går från ökad arbetsgalopp till en konstig panikartad flänggalopp som mer och mer börjar likna en flykt. Jag slänger en blick åt sidan och upptäcker att vi galopperar mitt i en hjortflock som bestämt skulle köra om oss. Morsan och Conkan gör en tvärnit och där lugnade Caruso ner sig.

Men ja, det är både lugnande för nerverna och händelserikt och det bästa av allt är att jag aldrig kommer tröttna på det, oavsett om jag är ensam uppe i stallet eller med sällskap. Morgnarna är alltid guld värda och får mig att glädjas åt de små studerna i livet.

Klart å betal't

2012-01-13T17:40:00.003+01:00

Jag sitter hundvakt, det stormar som om självaste Guds Fader har släppt sig något enormt och det är en låt på radion som är så dålig att det inte går att beskriva i ord men jag KAN. INTE. SLUTA. VICKA. PÅ. SKALLEN. I TAKT TILL. LÅTJÄVELN!!!! Den är så klatchig och jag vet inte vart jag ska ta vägen!!!

Men det var inte det jag skulle säga.

Det jag skulle säga var....

BILJETT/BUSSRESA TILL PSK-SPELNINGEN I APRIL ÄR NU KLART OCH BETAL'T!!!
Stora hufvudstaden, beware. För nu kommer Östergötlands husarer att göra bajs av er...IGEN!

Fuck yeah.

Veckans Mental Shag

2012-01-11T21:35:00.003+01:00

Seth Rogen

Varför? Tänker nog de flesta.
Jo, säger jag, för att han är så ofantligt jättegullig och jätterolig. Seriöst, han ser definitivt ut som en karl jag skulle kunna gå ut med en lördagkväll och sedan hem för att älska hårt och passionerat, och sedan spendera hela söndagen trippande i hans lägenhet/hus iklädd hans skjorta och kalsonger, för att slutligen avsluta det hela med att myskelas i soffan forever and ever. Inga problem. Han är ju JÄTTEMYSIG!

"I sure hate your face"

2012-01-09T11:20:00.006+01:00

Ja, så var det måndag igen- dagen som alla veckans dagar gaddade ihop sig mot och sket ut sist. En söndagens efterbörd av abnormt äckel och allmänt böldpestmomant av det vidrigaste stadie och slag. Det började bra men nu är det piss och pest och senapsgas, meaning min dator beter sig som en kärring och jag tvingas blåsa aset i ren protest. Jag ligger då i min säng i godan ro och glor på Bad News-dvdn jag fick av morsan i julklapp och asgarvar, vad stör inte då min nästan fullständiga sinnesfrid om inte en telefonfärsäljare- denna förbannat klämchecka göteborgare som tycks stalka mig genom livet i hopp om att lura på mig en dålig deal om dålig el. Jag brukar sällan bete mig illa i telefonen (i synnerhet inte mot denna man som alltid ska vara så äckligt trevlig) men idag var fel dag att ringa och tjata på så jag hotade honom en smula med döden och slängde på luren. Frustrationen fortsatte dock att koka så jag slår en pling till min hårt arbetande mor, hade inte tid att prata. Jag ringer istället min hårt sovande fru, inget svar. Så nu sitter jag här, klagandes och gormandes på livets diarrésprutande i-landsproblem.

Helgen som varit i korta drag: Jag drog med gubbarna till L'Orient i lördags och glodde på Asta Kask i höga förväntningar om att detta skulle bli en högröjar kväll av proportion Awesmonenessss, det blev det inte. Stället var knökfullt av mojjen, blöjpunk och snorungar som muckade gräl om sin nyupptäckta homosexualitet med folk som egentligen inte brydde sig ett skit om det och kastade ut lama anklagelser om fascism när dessa inte-ett-skitbryende människor inte tog någon större notis till deras fyllefrustration av att INTE kunna skapa någon form av uppseendeväckande rekation.Why? För att ingen bryr sig om deras förbannade läggning. Vill man ha balle i röven så fine, vill man ha en mutta i ansiktet så går det bra också. Det är ingen som bryr sig. Asta Kasks uppträdande var inte heller det bästa jag sett i hela mitt liv. Jag har lyssnat på dem under halva min ungdom, dvs ungefär 6år tillbaka och har alltid föreställt mig de som ett röjarband. Det var de inte, ett dansband hade kunnat få fler folk att röra på sina kängsparkade arslen. Ljudet var värdelös, sångaren var lam och det var bara röj på raden längst fram- fler fick det inte plats med för folk skulle bara stå där och ta upp plats för ett gammalt punkmetropolband som inte ens går in för det, personligen tyckte jag att Tomma Händer och Svensk Punks prestation på scenen var betydligt bättre. Kvällen överlag var dock i stora drag väldigt trevligt men det var definitivt inte Astas förtjänst och jag kommer definitivt inte slänga ut 140spänn i förköpsbiljett för att se dem igen. Fuck you, Asta. Fuck you.

Positivt för dagen: Jag har säkrat min biljett till PSK-spelningen i Stora Hufvudstaden i april. Fuck yeah!

Färg i skallen i två timmar

2012-01-06T18:56:00.000+01:00

Check!

Veckans Mental Shag

2012-01-06T12:35:00.001+01:00

Gubbarna i Demented Are Go!
Varför? För deras totala awesomeness och förmåga att alltid få mig att vilja röja loss à la destruction tills domedagen tar oss alla ner i graven.

Highlight och byelight

2012-01-02T12:24:00.003+01:00

Dagens highlight:

Kaffe och invigning av min nyinköpta "Jurassic Park-box".

Dagens bye-light: Ännu ett genuint stordåd för såväl kvinnligheten och svensk mediapress. Ur Aftonbladets Söndagsbilaga "Allt om Victorias förlossning". Prisa Gud, ännu en barnafödsel att kunna jämföra med Jesus-barnet, nu är det två urmödrar i det lilla långa landet "Falukorven" aka Sverige. Kronprinsessan Victoria OCH Annika Lantz, gratulerar. Nu kan ni vältra er på play-dateskonferenser i sandlådan och basunera ut i radion lite till om era förbannade barnafödslar. Som om dessa två skulle vara de enda kvinnorna i hela mänsklighetens historia som fött/ska föda barn. Wow. Vilken big deal... Jag blir alldeles tagen.

Liten klämcheck konversation

2011-12-30T00:00:00.002+01:00

P: Hur länge är man barn?
Jag: Tills man blir 12...
P: Vad blir man sen efter det då?
Jag: Ungjävel.

Ibland får man till det minsann, och jag tycker själv att det ligger åtminstone lite fakta i det. Men det är jag det, eller som Eddie Medusa skulle klämt ur sig "SÅN ÄR JAG! SÅN ÄR JAG! SÅN ÄR JAG!"

Min dag idag

2011-12-28T12:31:00.000+01:00

Min dag idag

Jag vaknade med tandavärk
som sedan gav mig huvudvärk.
Men värken var ej av vanlig värk
ty för tandläkar'n var den obemärkt.

När jag väl kom hem igen
var jag fattigare än när jag for hän,
rätt tjurig för det värker än
sedan såg jag nått jag beställde hem.

Tre filmer om dinosaurier
Jag känner mig nästan glad igen
Dessvärre botar det ingen smärta än
men med lite glädje känns det bättre sen.

Nu sitter jag och väntar på min bok
jag köpte under veckan som for,
men så länge får jag låtsas låta klok
ty uti min skalle är där orden bor- det må du tro.

Men nu kan jag inte säga någe mera
vart da'n bär hän är sånt man får fundera
Vid värken kan jag uthärda och tolerera
det är ju trots allt ingen släng av kolera.

- Heidi Pressfeldt

Sarkasm, fem bokstäver...

2011-12-28T06:42:00.002+01:00

Åh, vad livet är underbart när man vaknar av med (o)jämna mellanrum av att man har så förbaskat ont att själva smärtan går från käften, in i öronen, kilar fast sig bakom ögat och så upp i skallen. Ja, man kan nog lätt räkna ut på alla fem fingrar (sex om man har otur) att jag just nu sitter och hänger på luren och väntar på att tandvården i "Stjärtpacka" ska öppna så man kan fixa akuttid. Nu jävlar åker tandjäveln, eller så fixar det lagning, jag bryr mig inte riktigt vad de gör med dem bara smärtan avlägsnar sig för så här kan jag inte anlända till Örebro, då kommer jag ju bara ligga under en filt och vara skitotrevlig och ha jätteont (à la slå-på-käften-varning).

Nu är det 10 min kvar...

Ae, dra åt helvete.

Slashasshopping (en halvtimme innan stängning)

2011-12-27T21:39:00.006+01:00

Det här är ett av de många inlägg som är utav föga intresse för er läsare, men jag måste bara dokumentära min charm i ord för charmigare slashas än denna lilla fröken Pressfeldt finns nog inte.

Jag låg i min soffa, i mitt vardagsrum och slöglodde på min tv då jag helt plötsligt, från ingenstans, blev så enormt sugen på turkisk peppar. Jag försökte ignorera mina fasansfulla cravings men synderska som man är gick det inte att motstå frestelsen. Det blev till att ta fram trampcykeln och trampa så fort man kunde till ICA, en halvtimme innan stängning- iklädd svart negliché och leopardmönstrade pyjamasbyxor. Och som om inte det vore nog så blev det änu en tripp till ICA då en kompis blev våldsamt sugen på "Tjiiiisbåls" (på ren östgötska)...Även där iförd svart negliché och leopardmönstrade pyjamasbyxor.

Ja, det var bara det jag ville poängtera, att jag kan det där med att ge fan i att dra på mig "något vettigt" (som morsan uttryckte sig) när jag ska till affären, mjukisbyxor är bara för mesar och lastbilschaufförer. Men jag hade självbevarelsedrift nog till att skita i mina knallgröna foppatofflor åtminstone, någon måtta får det vara.

Nu sitter jag här med min pikant älskade påse turkisk peppar (hade jag kunnat smälta ner det och skjuta upp det i mina vener så hade jag gjort det, men jag är så hysteriskt sprut/nålrädd så jag skiter i det) och mumsar som om det inte fanns någon morgondag, fast det kanske det inte gör när jag tänker efter för jag har blivit veckovill och glömt bort vad det är för dag.

Kvällen till ära

2011-12-25T19:39:00.006+01:00

Just det.
Jurassic Park-marathon.
Barnet i mig dansar och ler.

Why's the rum gone?

2011-12-25T15:00:00.004+01:00

Före

Efter

Jodå, nog hade jag en god jul alltid, det är bara det att när man tänker efter lite i dagens läge så kanske man hade en lite för god jul, huvudvärken talar för sig själv och nu orkar jag inte skriva något mer för jag har ändå inget vettigt att skriva. Nu ska jag fortsätta se på en allmänt asdeprimerande film om en kokainsnortande arbetarklassmoder som kämpar med att få ihop sitt liv.

Tack och dö.

God jul, gott folk

2011-12-24T07:13:00.000+01:00

Ingen jul utan "Mupparnas Julsaga"

2011-12-23T18:32:00.004+01:00

Nej, verkligen inte. Dagen till ära har gått åt totalt i att jag brassat igång till julfika hemma i min enkla boning men mina kära vänner Virre, Kosken och Cami. Mycket mysigt sådant. Virre stod för mjuk pepparkaka, Cami för hemmabakade saffrans drömmar och annat gott, Kosken stod för must och spred kuligheter med Toffifee, samt för min egen del då jag själv stod för koffeinet. Som jag precis redan nämnt, väldans ruskigt trevlig dag. Vi har dessutom, som i min värld av diverse skumma saker är av en gammal tradition av uråldriga slag, sett på den tidlösa klassikern "Mupparnas julsaga" och "Nightmare before Christmas". Mupparna gör en alldeles varm i själen, det blir aldrig en riktig julkänsla på tillvaron om man inte sett på "Mupparnas julsaga" dagen/kvällen innan självaste julafton. Nu är mitt gästabud slut och jag sitter återigen på mitt rum och myser i min ensamhet medan Husalferna prasslar på nedervåningen med paket. Jag må vara av avig natur gentemot jul överlag, men när det kommer till paket är jag återigen en ivrig liten sjuåring som studsar upp och ner och har svårt att hålla fingrarna i styr. Jag. Älskar. Paket. Och jag älskar att ge paket. Slå in paket. Klämma på paketen (misstolka om ni vill). Ja, det känns nu att i morgon är det jul, och det känns rätt gött i lillsjälen om sanningen nu absolut måste fram.

I morgon bitti blir det till att ringa in julen i stallet som vi brukar, så tidigt som möjligt, med ost/skink-frallor, varm o'boy, paketgömmor på höskullen och en barbackaritt i skogen. Det finns ingen morgon som julaftonsmorgonen i stallet. Det hinner säkert dyka upp en liten julhälsning i morgon innan julstöket börjar, men för er som inte hinner kolla (eller orkar) önskar jag er alla en God Jul.

Veckans Mental Shag #2

2011-12-23T11:42:00.003+01:00

Lisa Kekaula

Hon är stor. Hon är svart. Hon är arg.
Hon sjunger som om hon vill bita skallen av dig.
Och jag älskar kvinnan något enormt.
Fuck you and good bye, I hate you all!!! <3

Veckans Mental Shag

2011-12-23T09:35:00.003+01:00

Johnny Depp

Jag är egentligen inget direkt big fan av Johnny Depp på det sättet som gör en både förpubertal och skithysterisk. Han ser bra ut, ja, men det är många som ser bättre ut. Mycket bättre. Nej, jag är ett big fan av Johnny Depp på det sättet att han är en beundransvärd karismatiker som person och skådespelare, det är få förunnat och jag älskar det. Och han har dessutom spelat låten "Society" ihop med Eddie Vedder (kolla länk) vilket gör att karln har, i mina ögon, höjts en del i status och gör det hela till rena onanihärligheten.

My fat friend and I

2011-12-17T09:55:00.004+01:00

Jag är inte död så här kommer nu en kort uppdatering på läget: Har jobbat på Stadiumlagret i snart två veckor och so far so good. Jag trivs trots att fötterna gråter blod och ena knät blir olydigt när man väl fått sitta ner och vila lite under rasterna och snart vankas det truckkort för hela slanten. Igår var tanken att jag skulle med till Karlstad, men det slutade med att jag stannade in the name la familia, det blir nämligen lite utav "den sista måltiden" med morsans gubbes mamma Helga idag (anledingen till varför sista ska ni skita i), så idag vankas det julbord på Bacchus och det kommer sitta nästan lika fint som kebabrullen jag invigde min helg på igår.

Men här och nu, just nu i stunden som ännu varar, är det bara jag, min katt och rostat bröd till frukost. Jag tycker om min tjocka, sura lilla katt som hatar alla utom mig. Hon får mig att le. Tiffin är min vän.

Over and out.

Jag mår skit.

2011-12-07T17:32:00.000+01:00

Och i morgon börjar jag jobba.

Hejdå.

Lugnet efter stormen, som New Orleans-bon sa

2011-12-05T01:42:00.004+01:00

Ja, nu är det lugnt. Nästan otäckt lugnt.
Morsan sover, Pelle sover. Gästerna är hemma. Hundarna är utslagna.
Endast tomten är vaken...och naken. Ja, detta har minst sagt varit en sjuhelvetes helg och det var det värt, oerhört roligt. Även Robin fick sig en rejäl känga av min Addams-liknande familj men jag tror nog att han kom undan utan några vidare men. Thank you for the madness, I guess we've done it again.

Circus del la familia Olofsson/Pressfeldt<3

Lugnet före stormen, så att säga

2011-12-02T19:27:00.003+01:00

Karln är och spelar i Tierp och ställer till med jävelskap och terror med de övriga tomtarna i Chaos Confusion. Frugan är på jobbet och serverar med tomteluva på, och själv sitter man här och smuttar på en G med lite T och slår skrivkrampen på käften. Det gick trögt i början, men nu har jag fullbordat hela två texter och känner mig åtminstone lite nöjd över mina ringa skapelser.

(Man måste ju fylla sitt tomrum med någonting när man inte har någon att spontanmuppa med)

I morgon kommer det 64397580345709 pers hit och äter upp all min potatisgratäng, de flesta tycker jag om så det bjuder jag på men ett fåtal av dem är bara som en våldtäkt i min personliga sfär och jag antar att de kommer vara kvar till sist (om inte vinden vänder), så det är lika bra att spara på starkdrickan för om tålamodet à la Pressfeldt ska räcka är det väl bäst att köra på ett par gla G UTAN T.

Men för nuvarandet är jag nöjd och jag är väldigt, oerhört, ja faktiskt alldeles hysteriskt sugen på att fortsätta gadda på Knutte så han blir klar någon gång.

Ha en fortsatt trevlig fredag.
Eder kaos- och dödsbringare, Heidi.

Alles gut!

30/11

2011-11-30T12:25:00.003+01:00

[Farsan och morfar någon gång under slutet av 90-talet]

Igårkväll tog min fru med familj med migtill ett medium som höll i en seans. Jag har alltid tagit till mig det spirituella, och framförallt det paranormala, men i och med att jag aldrig haft någon direkt andekontakt eller vad man ska kalla det själv så har jag ändå varit lite kritisk. Jag har hört saker, jag har även sett saker men jag har som sagt aldrig blivit direktkontaktat på det sättet. Fruntimmret som höll i seansen har aldrig träffat mig, aldrig sett mig förut, faktum var att jag var så spänd av förväntan att jag t.om glömde bort att presentera mig vid namn.

Vi var väl ett lite mer än ett tiotal personer i den lilla lokalen, en del fick sig en sådan fullträff att tårarna rann, andra var det lite vingligt. Och så kom hon till mig och säger att hon har en äldre herre med sig och gör sedan en klockren beskrivning av min morfar. Harry Olofsson i egen hög person. Liten, rund och matglad och svart och krulligt hår. Hon berättade också att han hade en hund med sig också. Inte stor och inte liten. Hon berättade också att han kommenterade min relation med min mamma och det satt så klockrent att jag brast ut i asgarv. Sedan förmedlar hon ett råd från honom till mig, att han vet att det är två karlar i mitt liv just nu som är av intresse och att de var väldigt olika varandra och han tyckte "Ta inte den lugna. Ta han med humor, du behöver humorn i ditt liv. Den andra är så tråkig". Grejen är den att det kunde inte blivit tydligare för jag vet precis vilka två unga män det gäller och den ena är så rolig att jag gråter blod varenda gång, och den andra (som jag faktiskt har haft någon form av relation med tidigare) var och är riktigt jävla tråkig, inte hela tiden, men mestadels. Skrattar man så skrattar antingen för att vara snäll eller för att man tänker på någonting annat som är mycket roligare i sitt eget huvud. Morfar tycker att jag behöver äkta vara i mitt liv. Äkta vara - äkta skratt.

Sedan var detlite småsaker, men det vill jag inte gå in på nu. Mediet kommer tillbaka om några månader igen och då ska jag passa på att boka upp en ensam-seans med henne för jag villgå in på det lite djupare och det finns fler som jag skulle vilja komma i kontakt med för jag har lite skelett i garderoben som jag vill klara upp.

Så ja, jag tror härmed hårdare än någonsin på andar. Säg ochtyck vad ni vill, men det här var en så stark upplevelse att jag kommer bära den med mig för resten av mitt liv. Tack mediet. Tack fruen och framförallt- Tack, morfar.

(Förra) Veckans Mental Shag

2011-11-28T18:56:00.004+01:00

Joan Jett

I mean, look at her!!! <3

Första advent...the hard way

2011-11-27T20:46:00.003+01:00

Det är första advent (lika bra att påpeka det medan alla andra redan är i farten up and the the Facebook). Jag är inte bakfull (det var jag hela dagen och kvällen igår däremot), den firas inte med glögg, inte med julmust, luskattor eller pepparkukar. Nej. Den firas på det alldra bästa sätt i världsklass- Jackass-humor Deluxe med min mamma.

Det är skit, spyor, dvärgslagsmål, idiotgarv, fladdrande dildos och flygande bajjamajjor fäst i en bungy jump. Morsan garvar så får kväljningar och jag ligger dubbelvikt och kippar efter andan. Så gör vi här hemma, in The House of Anarchy. Hur firar ni första advent med era mödrar?

I kicked and screamed, said please oh no

2011-11-24T13:47:00.002+01:00

Dagen till ära: I trasiga skor på bolaget innan mojjemötet hos PersonalStrategerna. Väl på Personalstrategerna diskuterades det statistik, den sortens statistik som i dagens samhällsystem är det enda som räknas. Hur många av oss som är värda något, hur många som är värda lite mindre än hälften och hur många som inte är värda skiten på skorna ens en gång. Om man säger så här, det tog inte lång stund innan Heidi "Arg Varg" Pressfeldt börjar ifrågasätta, och vad jag frågasatte. Hejdlöst. På precis allt, dock tyckte jag att vår käre coach faktiskt gav mig vettiga svar även om jag kanske inte höll med till precis 100%. Men jag ändå inte nöjd med svaren även där, åh nej, trodde dem det så tror de fel om Fröken Pressfeldt, det är ett som är säkert. För kort därpå gick vi in på diskussionen Fas 3, denna helvetes fas, detta system som i min mening saknar innebörd och värdighet för mänskovärdet. Där övergick ifrågasättandet till argumentation och diskussion, till slut hade ställt hela samhällssystemet i mot väggen. De övriga i gruppen vaknade också till liv och började frågasätta de också och till slut kunde inte ens coachen försvara detta "system". Jag är nöjd med svaren och att få skapa debatt på detta sätt, för jag är inte den som tar bladet ur käften i onödan, men detta var ett ämne som jag har fördjupat mig i och grämat om av och an för mig själv, och ÄNTLIGEN fick jag ställa en som inte redan håller med mig mot kanten och ifrågasätta allt och ÄNTLIGEN få positiv respons. Det är ju alltid något, att man för en gångs skull inte bara är besvärlig. Så ja, kort sagt- jag känner ett slags "HA-HA!!! 1-0 till Heidi!!"- triumf.

Nu är det bara att trimma skallen lite till och invänta morgondagen. Då smäller det till i Linköping igen och även denna gång ska det göras med bravur à la Heidi-style. Och jag måste även tillägga, nu innan jag ska avrunda mig, att jag är verkligen idiotkär i Curtans tröja ni ser i videon ovanför. Snygg karl, snygg tröja, orgasmisk röst. JA TACK!!

Är det fel om man känner igen sig i låten eller?

2011-11-23T20:19:00.001+01:00

Nu fattas bara ett glas vitt, billigt vin...Eller två.

The terror of the angry cocker

2011-11-23T15:50:00.004+01:00

Jag har aldrig förstått mig på hela grejen med ungdomsgäng som får för sig att hänga utanför ICA- och Konsumbutiker, Shell-macker eller bara rentav en idiotstängd kiosk. Antingen i sällskap med sina avgasbrölande mopeder eller för små cyklar. Jag förstår det inte, inte ens när jag var ung och arg förstod jag mig på det. Åk hem för fan eller gör något vettigt. Tristessen blir väl knappast bättre av att stå och vrålhänga utanför en kiosk som aldrig har öppet längre än till kl 18?

Hur som helst, jag ska fatta mig kort.
När jag var ute och powerwalkade med mina hundar Judith (Australian kelpie) och Alf (Cocker Spaniel som faktiskt heter Alice egentligen), så drog jag till Konsum i förbifarten för att fylla på det lilla busskortet. Utanför butiken sitter ett gäng "fräna" och uttråkade ungdomspojkar med sina alldeles för små cyklar på en bänk precis där man knyter fast hundarna. Jag tar noll notis för dem och gör det jag ska, jag vet vad som kommer hända och jag ler. Med illvilja och skadeglädje. För så fort jag vänt ryggen till hör jag hur hormonpojkarna börjar skratta åt Alf, vår lilla cocker spaniel, och säga att hon är fet och ser rolig ut. När jag en stund senare kommer ut igen sitter ungdomspojkarna ihoptryckta på trappan vid gamla posten lite längre bort och ser fullkomligt skräckslagna ut. Jag visste att det skulle hända och det gjorde mig nöjd. Alf, eller ja...Alice, hon är en snäll hund. Gör inte en fluga förnär. Men hon har dock svårt för barn, det går bra om de lämnar henne ifred men när de ska bråka och jävlas med henne, då jävlar säger hon ifrån. Inte bits, det skulle hon aldrig göra. Men hon säger ifrån. På skarpen.

- Dumma pojkjävlar, tänkte jag förnöjt, tog mina hundar och gick hem.

Som utomstående så förväntar man sig säkert att Judith ska vara den som man inte frivilligt kör ner fingrarna till, då hon är stor och svart och ja...ni vet ju hur fördomarna mot hundar låter idag. Alice (Alf), den lilla ljusa cocker spanieln som ser ut som en liten Lady, och som folk antar är som en liten guds ängel- det är HENNE man inte ska köra ner fingrana till hur som helst. Speciellt inte om man är en kaxig ungjävel som har fått för sig att det är coolt att reta djur. Think before you act, jävla idioter.

Den nakna lyckan

2011-11-22T23:45:00.003+01:00

Jag minns när jag var liten och hade vilda solskenslockar som var så tjockt av lycka att det knappt gick att borsta igenom det. Jag var liten och lycklig. Barfota. Glest mellan tänderna. Jag minns somrarna från när man var liten. Det var varmt. Gräset högt. Timotej mellan fingrarna och klöver mellan tårna. Inga kläder på kroppen. Bara jag i mitt eget skinn. Skrattande av ren och skär lycka av den allra sorglösaste slag.

Många fina minnen har jag, men den här sortens minnen är de jag vill minnas allra bäst. Den lycka man kände, när man sprang naken och skrattade utan någon riktig anledning, den sortens lycka är det jag känner nu. Jag kan inte svara på varför, men så var det då också. Man behövde aldrig någon riktig anledning till att få vara glad och lycklig- man bara var det.

Så lycklig är jag nu.

Säger bilden er någonting?

2011-11-22T17:02:00.002+01:00

Eller ska jag behöva klargöra det ännu en gång?

Disney vs Verkligheten

2011-11-22T09:31:00.005+01:00

Disney, det är något som har stått mig nära och kärt genom årens alla lopp. Enda sedan barnsben har man sett dessa färgstarka karaktärer och deras levnadsöden om och om igen, oftast var det de filmer som handlar mest om djur jag tyckte bäst om (och så är det än i dag). Det där med prinsess-konceptet har aldrig varit riktigt min grej av någon anledning. Ok, det är inget fel på filmerna med prinsesshandling, de är riktigt bra de också, men jag klarar inte av att se för många av dessa slag, då det i 9 fall av 10 stör mig mer än underhåller mig. Och nu, så här på morgonkvisten slår det mig att de senaste dagarna har Disneyvärlden endast haft prinsessvärlden att erbjuda mig, och eftersom det är de filmer som jag sett på minst (förutom "Skönheten & Odjuret" och "Lilla Sjöjungfrun") så har jag helt enkelt funnit mig i det och sett film efter film. Jag ska dock inte förneka att jag blivit underhållen, för som jag nämnt tidigare- det är inga dåliga filmer. Men i mitt lynniga sinnelag är dock det jag kommit fram till den största delen att Disneys bild av hur en prinsessa (eller rättare sagt en anständig dam) anses vara är en riktig nagel i ögat till slut. För i film efter film....efter film, är de alla mer eller mindre identiskt lika på ett minst sagt lätt störande sätt.

Kvinnor enligt Disney: Väna, ljuva, oskuldsfulla, långa, smala, med långt & oftast blont solskenshår och skönsjungande så alla skogens djur hamnar i trans samt gifter sig stenrikt.

Jo, jag tackar ja.
Här har vi verklighetens kvinnor: Kort, lynnig, bredhöftad, storbystad, med mörkt och bångstyrigt hår. Burdus och sjunger så illa att endast skator och fyllekajor behagar sitta kvar i sällskapet, samt gifter sig med en arbetargrabb och samlar rabattkuponger från Coop Konsum-reklamblad.

Ja, jag är väl medveten om att handlar om sagor och att även verklighetens bild skiljer sig med pch mot varandra, men ni får helt enkelt ta detta med en nypa salt. För även "Disney-samhället" behöver få sig en skopa av satiriskt nyp i sidan. Så med dessa ord önskar jag er en god morgon och en fortsatt trevlig dag. Och fuck you, Disneyslynor.

Ja, jag är väldigt stilig i mustasch...

2011-11-21T01:10:00.000+01:00

...Om jag får säga det själv.

Veckans Mental Shag

2011-11-20T22:23:00.004+01:00

Jonas Karlsson

Det är en karl jag skulle kunna bli påsatt av hårt och passionerat, non stop, dag som natt.
Fuck to the Yeah!

Toppenkväll med asgarv, kompiskramar och hånskratt åt fulla män

2011-11-20T21:53:00.006+01:00

Det var en toppentrevlig kväll igår, på alla kategorier. Vi började hemma hos Kosken, mellanlandade på Munken och avslutade på O'leary's, och dessutom kom min alldeles förtjusande fru förbi och förgyllde tillvaron ytterligare ett snäpp. Men all cred till Kosken och Katten som är ena riktiga toppenvärdar, hos er blir det aldrig otrevligt.

Jag blir lite full i garv när jag tänker lite på gårkvällen, det där med fulla karlar. Inte för att det är något nytt med det där att de uppenbrligen tappat allt vadsjälvrespekt heter, men man kan bara inte låta bli att garva åt deras egen dumhet. Första svängen, utanför Munken, dök det upp två 40+ män varav den ena absolut ville få oss att tro att de (framför allt han) var betydligt yngre. Jag skrattade bara, sänkte den ena efter den andra och spelade sedan dum när det vosade sig att en av dessa asfulla två var en gammal "skolkamrats" (om man kan säga så om någon man aldrig varit kompis med) pappa. Först låtsades jag inte känna igen henne, sedan visade jag rätt tydligt att jag skiter i vilket för jag har ändå aldrig tyckt om denna sportfånande hoppetossa i alla fall.

Fulla karlar nr 2, fortfarande på Munken. Jag och min fru står i toakön, en dretfull man kommer ragglande och häver ur sig att vi är de snyggaste han hade sett ikväll. Det är för mig ingen nyhet, men jag föredrar att innan karln i fråga häver ur sig en sådan komplimang att se oss i ansiktet först.

När vi sedan drar till O'Learys passerar vi en grupp berusade män varpå en av dem vrålar någonting åt mig, antagligen i hopp om att jag ska vända mig om och släta över honom like there's no tomorrow. Han fick nöja sig med ett kyligt "Stick" och inte ens en blick som tack för vad fan det nu var han vrålade.

Väl senare på O'Leary's går jag och min fru ut en stund för en nypa cigarett. Då kommer en man och vill att vi ska pranka hans kompisar och få dem att tro att vi legat med dem någon gång. Dock är karln dum nog att häva ur sig att hans vänner hade världens största ego, vilket vi då tyckte vore idiotiskt att pranka dem på ett sätt som gör att de får en självförtroendeboost. De tre asfulla vännerna fick nöja sig med ett förnedrande asgarv, varpå de skamset lommade iväg därifrån.

Det jag nu vill säga med detta är: Vad är det för fel på er?

Combat Crisis - Face the crowd

2011-11-19T15:00:00.003+01:00

Nu är det lördag, och ni ska inte tro att jag slapp någon allergisk reaktion efter färgningen igår (trots att färgen tydligen skulle vara en snällare sådan, om nu av sådana slag existerar), hårbottnen är mer massakerad än en allmänning efter ett hemmagjort dragrace på fyllan i en trailer park. Svider, kliar och bränns- allt i ett, och jag har nu kommit till insikt att jag tål nog inte någon färg...alls över huvudtaget. Eller? Finns det någon "snäll" färg för oss färgallergiker? Jag kan ju för fan inte springa omkring med grådaskig råttfärgsnyans i min kortrakade skalle för resten av livet...Eller ja, klart jag kan men frågar man mig så är det fan inte speciellt fagert.

Måste även passa på att tillägga att som om inte hårbottsmassakern vore nog så har jag nu fårr lite utslag i mitt annars så fagra anlete så det ser ut som om jag har deltagit i århundradets drängslagsmål. Det är inte så illa att jag inte kan visa mig ute bland folk, men tillräckligt för att få folk att tro att jag antingen slåss eller blir slagen själv. Men who gives a damn? Kosken har fyllt stor och jag har alltid min öl i högsta hugg. Let's celebrate!

Naked girl falling down the stairs

2011-11-18T14:37:00.004+01:00

Jag har väl aldrig direkt sett mig som klumpig eller ett klantarsel, dock kan jag erkänna mig rätt otursförföljd, inte alltid men det händer lite väl oftare än ibland. Hur som haver, imorse vaknade jag av att min katt (som jag för nuvarande föredrar att kalla för "Tjocka Damen") har fått spel och går bärsärk på mina fötter. No biggie. Det halvjävliga är det som inträffar lite senare när jag väl bestämt mig för att det är dags att gå ner och röka frukost. Jag gick upp ur sängen, ut ur rummet och ska gå nerför trappan. Vad händer? Jo, jag halkar på en utav alla tusen klädesplagg jag kastat runt i jakten på den försvunna sminkväskan i tisdags. Som sagt, halkar och brakar med arslet före och skallen dunkandes mot varje trappsteg nerför denna helvetestrappa. Naken, utan en tråd på kroppen och med benen slutligen rätt upp i luften då jag brakat rätt in i väggen där trappen kröker sig. Där tog det stopp. Och där satt jag och ömsom skrek, ömsom snyftade och ömsom fnissade. Jag bestämde mig dock lite senare att vara arg en stund, men det är ju en ren omöjlighet när den enda låten man får på repeat i skallen är The Cramps - Naked girl falling down the stairs. Ödets ironi, jo jag tackar, ja.

Ja, det var min bravad idag och fler blir det nog inte, för det här blir en lugn fredag med chips, hallonsoda och hårfärgning. Och jag hoppas verkligen att man ska slippa en allergisk reaktion från Helvetet denna gång, för nu har jag kapat till mig en präktig sidecut med bara några milimeter som längsta strå så nu finns det ingenstans att gömma eventuella utslag på. Wish me luck, bitches!

Lyssnas: The Cramps - Naked girl falling down the stairs

Dagens i-landsproblem

2011-11-15T19:57:00.003+01:00

Idag har jag gjort fel, väldigt fel. I och med att det inte är min tid i månaden så blir minsta motgång till en ren och skär katastrofsituation, och det blev det...flera styckna. Jag var glad när jag vaknade, uppe med tuppen och mätt och belåten. Håret var helt ok men sminkväskan tycktes ha försvunnit från Jordens yta, som om den aldrig hade existerat. Jag blev frustrerad, som övergick till ilska, som i sin tur övergick till ett sådant rosenrasande helvetesinferno som om Satan själv just släpp lös ala sina demoniska djävulskrafter på en och samma gång. Jag har vänt upp och ner på precis allt som om Gudfaderns lakejer gått lös på allt man äger på jakt efter...ja, vad i helvete nu Gudfaderns lakejer blivit sänt att leta efter, denna gång min sminkväska.

Som om inte det vore nog har jag gormat på min mor som nu var den sista människa som använde det (dock var det ju jag som sminkade kvinnan) och jag har även beskyllt min väldigt manliga vän för att den kan ha råkat hamnat i hans bag efter att han hade spenderat helgen hemma hos mig, och när väskan i fråga inte befann sig i hans väska blev jag likt förbannat skitsur. Jag var så förbannad att jag till slut hade nått ilskans nollpunkt, det fanns ingenting att vara arg äver. Jag visste inte ens VAD jag var förbannad på...allt jag kunde vara bestod bara i rent raseri som om mitt namn vore Ondska.

Ett X antal timmar senare ringde jag återigen min mor för att höra mig för om hon möjligtvis har tittat efter sminket när hon kom hem från jobbet, det vosade sig att hon hade och guess what...kvinnan hade hittat den det första hon gjorde. Så nu är mitt älskade ego-kladd i rätta händer och det råder återigen fred på jorden. Vart nån (dvs jag) hade ställt den någonstans? Jo, det ska jag tala om för er....Bredvid badrumsskåpet, på badkarskanten BAKOM draperiet. Jo, jag tackar, ja...väldigt smart ställe att placera sina förnödvändigheter på.

Så ja..nu sitter man här med lätt dåligt samvete och träningsvärk i varenda muskel och jag ska öppet och ärligt be om ursäkt till alla som fått sig en oförtjänt känga i ansiktet eller under bältet under dagens lopp. Jag ber om ursäkt, det var inte meningen att ta ut min sinnessjuka ilska över er. Förlåt. Förlåt. Förlåt.

Här har ni nu fått dagens i-landsproblem à la skitförbannad Heidi, direktlevererat från mig till er, rakt in i era liv. Tack & hej, cp-tjej.

Årets julklapp

2011-11-10T20:37:00.003+01:00

TA-DAAA!!!
En så kallad RÖVHATT!

Dagens plus och minus

2011-11-08T14:49:00.004+01:00

*Jävligt stort minus: Igårkväll skred min hals en ondskefull och inte minst satanistisk djävulsplan till verket och hindrade mig från att sova. Jag drevs till galenskap och grät hela natten tills klockan började närma sig morgon, då jag äntligen tuppade av. Och vad tror ni jag sedan vaknade upp i några få timmar senare? Ett rent helvete. Jag kunde inte gapa, inte tugga eller svälja. Att prata fanns inte med på radarn och fan fick jag om jag fick för mig att börja skratta för omväxlings skull. Men den största tortyren är det faktum att jag inte kan äta. Jag närmast dör av svält i min obäddade säng, men det skiter basiluskerna blankt i. Det resulterar självfallet i att jag känner mig som den rosa bläckfisken till höger på bilden. Sur, hungrig och överjävlig.

*Mega-plus: Vad som däremot är till min fördel när jag är så här döende är att morsan passar upp på mig som när man var liten. Hon har förgyllt min dag med det godaste av löste jag druckit. OCH som om inte det vore nog, jag får lov att ligga i framstupa-sidoläge och glo på så många Disney-filmer jag vill utan att bli ifrågasatt om när man ska växa upp någon gång. Score!

P.S Jag har även fått hem det nya minneskortet till mobilen samt den fin-fina Discharge-tröjan jag vann på Tradera. Ikväll väntar soppa och The Mighty Boosh-marathon. Fuck yeah! Double Score!!

It's funny cus it's true

2011-11-07T20:09:00.004+01:00

Igårkväll när jag satt och läste ikapp diverse bloggar som jag inte orkat kika på över en tid så snöade jag in helt på den här bilden hos en väns andrahandsblogg, och jag kunde till en början inte riktigt sätta p på exakt vad med bildens/textens innebörd som i min värld var så fantastisk. Tills det kom som en blixt från en klar himmel och var hur tydlig som helst. Värmde mitt ilskna lilla hjärta och jag log.

En gång för några år sedan satt jag och några vänner till hemma hos min älskade Bobby Blue Bird, så grävde hon fram sin gamla dagbok som hon skrev i när vi gick i mellanstadiet. Hon läste högt och jag skrattade ännu högre, för det var sant.

Det stod:
"Dag 1: Idag skulle Elli och Heidi försöka bli populära, får se hur det går...
Dag 2: Att bli populära var nog inte så lätt. Elli har skärpt till sig lite grann men Heidi valde att fortsätta vara konstig."

Det gläder mig att min personlighet uppenbarligen tycks följa sitt blåa balsnöre genom livet och att "det konstiga" var så uppenbart till och med i 10-11års åldern, inte för att jag riktigt kan komma underfund med exakt vad det är som gör konstigheten för jag tycker själv att jag inte är konstigare än någon annan. Men det är roligt, för det är sant.

Jag spyr verkligen igen

2011-11-06T13:22:00.005+01:00

Huvudet ömmar. Kroppen värker. Halsen svider som om man skulle ha deep throatat en rulle taggtråd igår. Egentligen borde man ha klarat sig utmärkt med tanke på att gårdagen faktiskt var rätt lam, men har man kroppen full med sjukdom egentligen så är det inte så konstigt att efterbörden blir ett rent helvete. Det man däremot kan glädjas över är att det är inte alls lika jävligt som när det var i morse, ett tag tycktes Döden vara väldigt nära, kunde svära att jag kunde känna den jäveln håsa sin kalla andedräkt i nacken.

Vaknade av att kattkräket låg i mitt ansikte. Bokstavligt talat rullade ur sängen, krålade mig nerför trappen. Tvingade i mig frukosten, spyr och tvingar i mig en frukost till. Ett tag trodde jag att jag skulle spy igen, men Döden tycktes tröttna på att förfölja mig och nu mår jag hyffsat ok igen. Discharge-tröjan är betald och det står en smulpaj och vaniljsås i kylskåpet och väntar på att få flytta in i min mage, life is actually pretty good.

Dock måste jag spy galla lite grann över gårkvällen som faktiskt inte var lika awesome som det var förutspått att den skulle vara. Inte riktigt allt pga en enda människa, men hon bidrog mer än väl till eländet och inte gjorde hon den allmänt sega psykhusatmosfären bättre. Hon har inte gjort mig något personligen men det är något över denna människa som gör att man vill göra slut på hennes mentala lidande och knuffa ut henne genom fönstret. Det är ok att höras och synas, men när det blir ett bekräftelsetvång att man måste höras hela. Jävla. Tiden á la gapskrikbitch 3000, blir det bara patetiskt. Det spelar ingen roll om denna narcissistiska varelse har något vettigt att säga eller inte, det är som en konstant turistdiarré som väller ur hennes mun från det att hon anländer tills det att hon däckar eller går hem. Dumheter och bajs är allt jag hör, det går inte ens att höra sina egna tankar när...Den Där befinner sig i samma rum. Man vill bara trycka upp i hennes ansikte "Men för helvete! Vi sitter i ettans enda rum och du befinner dig en halvmeter ifrån mig så SKRIK INTE!!!!!"...eller knuffa ut henne genom fönstret, jag har inte riktigt bestämt mig vad för hemskheter jag vill göra med henne för att få hennes trut att sluta gå. (Jag behöver inte grubbla länge på vems fel det är att man faktiskt har tinnitus idag...och det var inte för att musiken var för hög...den hördes ju för fan inte).

Så ja, dagen till ära: Jag spyr igen. Dock ingen ordentlig buksyresmakande spya, utan en mental spya på lite allt möjligt. Och vad passar inte temat bättre än en klassiker av Rasta Hunden - Jag spyr igen? Well, you tell me.

Vart man än i världen vänder står man där med tomma händer

2011-11-02T23:21:00.003+01:00

Mitt sinnelag har varit för tungt för att bära idag. Som ett brinnande helvete i rent gjutjärn över axlarna, minsta tanke har fått mig ner på knä i vilja att slå mina nävar blodiga och blotta de vitnande knogarna. Försäkringskassan har varit den största djävulen, från det att jag vaknade tills jag bestämde mig för att avsluta dagen och be resten att fara åt helvete, inte ens tidningen har jag kunnat bläddra i för när jag bläddrat ett par sidor så dyker det upp en artikel om att en tvårig flicka kommer få betala restskatt och att alla barn enligt ett regeringsbeslut kommer få behöva betala skatt efter nyårskiftet. Jag klarade inte ens av att läsa hela artikeln, det räckte med rubriken och undertexterna för att få mitt redan vacklande sjukpsyke ur balans.

Jag blir så trött på det. Hela skiten är sinnessjukt och mitt samhälls- (och inte minst sagt) politikerförakt växer sig allt starkare än vad den någonsin varit tidigare. Svartfötter och utsugarsvin, vart man än i världen vänder står man där med tomma händer. Så är det och det äcklar mig.

Har även börjat läsa på lite grann om djurhållningen i Sverige, mycket efter många antal diskussioner med en god vän till mig. Även där slås jag av avsmak och äckel. Det är så tydligt att människan är det dummaste djuret i hela näringskedjan. Jag vill inte vara med mer om det ska vara så. Om en individ inte får vara fri så får ingen det. Människan fängslar allt, till och med oss själva. Det som inte låter sig tämjas skall då fördärvas även om det så råkar innebära vår egen existens.

De lurar i en att man är fri, men i själva verket har den lilla människan, du och jag, inget värde mer än en sketen siffra i statistiken. Det är vad de vill få det till. Fängsla oss i en dumburk och så på med dumstruten bare. Jag brukar kunna se ett hopp men i och med att mitt humör påverkas betydligt lättare när jag är sjuk så ska du ha klart för dig att just nu ser jag bara mörker.

Och kom ihåg, vart man än i världen vänder står man där med tomma händer.

The pretty face of boredom

2011-10-31T16:11:00.004+01:00

Kom att tänka på lite dumheter vi slängde ur oss i den sanna bakfylleandan hemma hos Leon igår. En del så dåligt roliga att jag måste plåga omvärlden med dem. Here goes.

Jag: Hehehe...performence...Per Får Mens.

Robin: Mor åt gröt. Far åt helvete. Stig åt sidan.

Jag: Jag ska göra kaos med Mumindalen och byta ut karaktärerna mot Snuskmumriken, Snoppfröken, Snuff , Lilla Spy och Hedrulen.

Leon: HELVETE!!!

Robin: Jag ska förbereda ett bondagekors inför mina ovänners åsyn.

Jag: En alldeles egen kines!!!
Kör: TJING TJONG KINES!!! VARE DU SOM FEEEES!!!

Haha. Don't you just love internskämt.

Lilla Spys bravader för den här gången

2011-10-31T13:56:00.004+01:00

[På tåget mellan Örebro-Mjölby, schleten och jävlig]

Eftersom ni inte har hört någonting på nyheter som förödande bombdåd gentemot Örebro så kan ni självklart räkna ut själva att staden i fråga fortfarande står kvar, det blev ingen sprängning pga bristen av sprängmedel. Men om man tänker på denna fatala baksmälla som våldtog mig timme ut och timme in så kan man utgå från att vi lyckades rätt bra ändå. Och roligt har jag haft, fruktansvärt roligt. Så roligt att det egentligen borde vara lite lätt illegalt. Jag tackar Örebroarna och Pennybridge SS för en förbannat rolig helg, jag tar mer än gärna min kompanjon under armen och kommer tillbaka för ett nytt sprängningsförsök.

Helgen i korta drag: Öl, punk, scenvrål, dumma citat och spökjakt i skogen (vilket nog kan förklara mina enorma blåmärken på benen och lera på kängorna). Rösten är inte riktigt vad den en gång varit, men så brukar det ju vara efter att jag har varit någonstans och gjort kaos. Dock kan jag glädja mig åt att mitt blåa ben i själva verket sitter fast till skillnad från Robins knä som, efter ett vildsint men rätt underhållande brottningsmatch med Krull, bestämde sig för att stämpla ut.

Hela dagen igår gick mest ut på att vara bakfull och försvara mig från Robin och Leon som hade en tendens att vilja jävlas med mig så mycket som möjligt. Men beware, the revenge of Lilla Spy is yet to come!

Nu är jag som sagt hemma igen och vilar upp mig inför nästa tripp till en en annan stad att göra kaos me. The world's in my drunken hands. Skål, kamrater!

Tex & The Horseheads - Billy Black

At my signal, unleash hell

2011-10-28T14:10:00.004+02:00

Today's today. Jag har varit ready steady go i över två timmar och en timme återstår innan det är dags att dra sig mot Linköping och vidare mot Örebro. Mot öl och sattyg. Cracktoberfest here I come. Har jag överlevt lördagkväll så lär jag dyka upp på hemmaplan på söndag åtminstone. Under tiden, keep up the chaos for me.

The Skinflicks - Won't fit yer frame

Rock n Roll Hoochie Coo

2011-10-25T19:50:00.003+02:00

Jag måste säga att jag trivs förbannat bra i svart hår.

Till min älskade Bobby Blue Bird

2011-10-23T19:06:00.001+02:00

Jag tänker på dig.

Hårmördaren Häxan Hia-Hia, jag och DIY-lösningar.

2011-10-23T14:14:00.004+02:00

Ni som känner mig vet vid det här laget att jag inte riktigt är lagt åt det fåfänga hållet. Dock kan jag vara lite petigt med vissa saker, men det är sidor vi alla har. Det ni också redan lär veta (ni som känner mig) är att mitt hår också är min bäbis. Är inte håret bra så är det inte mycket som är bra, det kan funka men missnöjet kommer att bestå om förstörelse skulle inträffa. Det var precis vad det gjorde också, det gick från axellångt änglakaos till ett kortklippt helvete of doom. I fredags.

Mina planer var att klippa upp det och ställa till det med ett lätt anarkistiskt slagfält á la punk (I wanted it my way), i vanliga fall brukar jag tvinga min mor eller en vän att gå lös med saxen men den här gången gjorde jag inte det av någon anledning. Om min mor ska klippa måste hon vara på bra humör, annars blir det bara skevt och dåligt och vi blir osams, och jag kände att mitt hår nu var alldeles för vildvuxet och tjockt för att min gode vän skulle klara av det. Så jag gjorde det som så många andra redan skulle gjort från början, jag fixade tid hos en lokal frisörsalong som jag hört skulle vara ok. Jag åkte dit, satte mig istolen och insåg att det var självaste Häxan Hia-Hia som skulle klippa mig. "Helvete, tänkte jag. Helvete, helvete, helvete!". Häxan Hia-Hia frågade mig hur jag ville ha det. "Kortare i nacken, längre här fram men ändå inte så det blir som en page. Lite uppklippt. Spretigt. Tänk punk." Jag såg att Häxan Hia-Hia inte riktigt fatta vad jag menade, men hon lovade mig sitt allra bästa. Om jag nu var frisör hade jag frågat lite mer INNAN jag kapade håret rakt av. Det gjorde inte Häxan Hia-Hia. Efter ett par minuter kör hon upp en spegel i nacken och häver ur sig "Blir det här bra?". Jag inser så att jag knappt har något hår i nacken kvar att ta av. Och vad det var för kreation hon hade klippt till uppe på huvudet var så...obeskrivligt, att det mest liknade ryssmössa. Jag kastade pengarna på disken, slet på mig min kappa och sa varken hejdå eller tack. Bara flög ut genom dörren och cyklade hem i den vildaste av cykelfart.

Väl hemma. I spegeln, ser jag en flicka vars drömmar gick i punk och anarki men vars frisyr mest sa åt henne att gå på söndagsmöte i pingstkyrkan. Jag vrålade och skrek, kasta mig på golvet och grät. Grät. Grät. Grät. "JAG SER UT SOM EN AVKOMMA FRÅN SNORKFRÖKEN OCH DEE DEE RAMONE!!!!!". Framifrån var helt ok, Uma Thurman i Pulp Fiction ungefär. Bakifrån- Doctor Zjivagos vintermössa av björnpäls och i profil- en 15årings ärvda mopedhjälm. Jag skrek som jag inte skrikit på fruktansvärt länge. Min mor skenade över med sax och hårtrimmer i högsta hugg. Min käre vän säger "Det ser ju ut som två helt olika frisyrer i en!". Morsan ser med fasa horfrisörens kreation. "Hon har ju för helvete klippt en BOB!". Jag gråter ännu mer. "EN BOB?!!! EN BOB!!! BOB ÄR DEN FULASTE FRISYREN OCH FANIMEJ DET FULASTE NAMNET!!!!". Det var total undergång i mitt huvud. Kunde inte tänka. Kunde knappt se. Vi klippt till det lite grann, men det såg fortfarande ut som skit. Jag grät till och från hela kvällen och föraktade denna tillsynes alldeles för långa chelsea med ryssmössa på.

Dagen därpå, igår. Vaknade jag med hysteri. Ringde, svor, rökte. Ilsken som en flodhäst med nageltrång. Döda. Jag ville döda. Hämnas mitt en gång så fräna hår jag alltid älskat. Jag ville kidnappa Häxan Hia-Hia, trycka ner henne i pannrummet, skära upp henne åldrande isterbuk och lämna henne där och låta henne dö av infektionerna. Det blev inte så, för min mor, den räddande ängeln från norr, kom återigen med trimmer och sax i högsta hugg och friserade en kort, spretig och busig frisyr. Precis en sådan jag en gång hade efter att jag klippte av mig min mohawk. Jag blev glad. Lättad. Ja, rent av lycklig. Det enda var att vi inte riktgit hann klart för ljuset var för skumt, men det ser betydligt bättre ut än det kaos Häxan Hia-Hia hade ställt till med. Idag återstår det bara lite finlir, sedan är min frisyr komplett.

Tack mamma. För att du förstår vad stiligt kaos innebär.
Och för resten av världen, gå för fan inte till Salong Huvudsaken och Häxan Hia-Hia. De kommer mörda ert tjocka, glansiga framgångshår i rötterna. Gör som jag, DIY.

Du vill ligga med mig då

2011-10-19T23:22:00.003+02:00

"Om jag släpper ut mitt hår
Om jag särar mina lår
Om jag putar mina läppar
Porrar till min röst
Och pushar mina bröst

Du vill ligga med mig då
Om sanningen ska fram
I baksätet på min bil
Vill du säda i min fil
Du vill ligga med mig då
Om sanningen ska fram..."

Resten av texten har jag inte kommit på än, men det behövs inte för om sanningen ska fram så hatar jag "Om sanningen ska fram".

Dagens bästa

2011-10-19T12:37:00.001+02:00

Sveriges bästa man från Sveriges bästa film.
Ge mig Pölsa i julklapp och min lycka är gjord för resten av livet.

There is no honor in beating up unarmed civilians

2011-10-18T09:33:00.005+02:00

Det är kommer nog inte som en chock när jag häver ur mig den berömda frasen att man förlorat hoppet över mänskligheten. Ni har hört den förut. Och jag tror inte det är helt obekant för er när jag nämner känslan av ensamhet. För att stå upp emot vad som till synes är en majoritet kan kännas fruktansvärt ensamt. Som att man står helt allena i ett oväder på en gatan man inte känner igen i en stad man aldrig satt sin fot i förut. Så kan i alla fall jag känna det ibland och det i sin tur leder till frustration. En frustration så intensiv att man gräver in naglarna i handen och biter ihop tills man får blodsmak i munnen, varför är folk så jävla dumma i huvudet? Ser de inte själva vad det gör mot oss, världen, sig själva? You name it. Jag stod och brainstormade för mig själv under fläkten här om dagen då morsan kom in och flänger ur sig "Kan du inte släppa det där ett tag nu? Det är inget du kan göra åt här och nu i alla fall...". Jag blev helt paff, vad fan säger kvinnan?! Morsan som inte brukar vara sen att gå upp till kamp. Den hopplösheten som sköljde över mig likt en kalldusch var förlamande. Jag vet vad hon menade, men jag kunde bara inte förmå mig att sätta mig ner, stänga av och dumstirra på idiot-tv bara för att. Men så förut (alldeles nyss faktiskt) som från ingenstans får jag se något som gjorde mitt hjärta varmt som nybakade scones en isande oktoberkväll. Jag loggade in på facebook i vanlig ordning, scrollar ner det jag missat under mina få timmar av sömn, och lägger av en slump märke till en video som en band-sida jag gillat lagt upp. Det var om och från Wall Street-demonstrationerna och det jag såg var en man som utan tvekan gjort sig förtjänt av stående ovationer. Det är när man ser människor som honom som för en att le, som för en att inse att man står inte ensam i världen. Människor som honom får mitt frustrerade hjärta att fyllas med ett litet hopp om att än är inte loppet slut, än är inte mänskligheten i koma. Så länge man står upp och gör sig hörd är inte fighten inte över. Se själva!

Jag går åt vilket jävla håll jag vill.

2011-10-17T16:51:00.006+02:00

Måndagar är som måndagar är som mest. Kalla och jävliga- trots att solen skiner, men även där finns det möjligheter av en positiv karaktär. Jag har suttit en stund och peppat en melankolisk vän, mycket av det som pratades om var självbild, självkänsla, ideal och vad det är som gör en till den person man är. Och vi kom fram till att det som tar död på den man äroch det man egentligen står för är just ideal. Ingen vidare svår slutsats egentligen då jag garanterat har skrivit om ämnet ett x antal gånger tidigare, man jag tror (eller nae, jag vet) att ideal är baserat på samma principer som medeltidens maktmissbruk med Gud. Lydde du inte Guds vilja, Guds mäns ord och Guds hus lagar så skulle du skämmas, pinas och våndas hela livet ut. Det samma gäller ideal. Det är en indirekt skrämselpropaganda och order om att ser du inte ut så här så passar du heller inte in i vårat samhälle, sedan är det självklart upp till var och en om man vill ta idealen till sig eller inte, men tänker man efter att med idealen som de ser ut idag så mår man så satans mycket sämre än vad du skulle gjort om du dansade till din egen lyra.

Det jag menar är att vi är så upptagna med att önska att vi var/såg ut som någon annan att vi glömmer bort hur man är sin egen person. Man önskar att man hade ansiktet, kroppen utrsålning. Men till vilken nytta då? Det har man vi ju redan! Vi har ettansikte, vi har en kropp och vi har en utstrålning! Det här är helsjukt för ingen är bättre på att vara du som dig själv. Man är så fokuserad på att försöka hitta den väg som man tror måste vara helt garanterat den rätta att man går vilse i sina egna tankegångar. Mitt svar på det låter enklare än vad det är...eller nej, vänta nu...det är bannemej inte svårare än så- gå åt ett annat håll då. Livet går ju ändå ut på att chansa och att våga våga, och man är så inne på att gå sin egen väg att det i slutändan blir någon annans och inte alls din som det var tänkt. Så byt helt riktning och gå åt ett helt annat håll. Man behöver inte alltid ta den stig som är mest upptrampad bara för att majoriteten har valt att gå den, för det är precis vad idealen får oss att göra. Glömma bort det egna valet och istället välja det som till synes verkar lättast. Och visst är det alltid lättast att platsa in i mängden, mångfald kan vara en säkerhet i sig, men det kan också bli förvirrande med tanke på att skavanker anses inte vara acceptabelt.

Grejen är den att allahar vi våra defekter, den människa som försöker sig på att ge ett evigt intryck att vara perfekt är nog de som har flest defekter. Ingen människa är perfekt, det säger vi alla. Ändå är defekter mer eller mindre inte tillåtet om man tänker efter och det är synd. För idealen får en att se sina egna defekter som en total katastrof i jämförelse med andras när vi egentligen sitter i samma båt. Anledningen till att det blir så är självfallet att man ser det ur ens eget perspektiv, men om man vidgar det perspektivet ytterligarelite mer så inser man att de andras sprickor i fasaderna är precis lika stora som ens egna. Varken mer eller mindre. Det är bara att acceptera det istället för att ställa sig i skamvrån medan det dåliga samvetet läser högt ur den senaste söndagsbilagan och hur du ska snabbast ska gå ner 30kg och få samma figur som kändisarna på röda mattan. Platt, tänker jag då. Platt och uttryckslöst. Vem är de att säga åt DIG hur DU ska vara. En vän till mig hade en gång frågat sin pojkvän "Hade du tyckt om mig lika mycket om jag vägde 20kg mer?", då är hon rätt vältränad och tycker om att hålla sig i trimm. Jag tänkte inte så mycket mer på det då men nu i efterhand gör denfrågan mig rätt mörkrädd för den ska inte behöva ställas. Älskar man någon så älskar man väl hur hans eller hennes person och inte bara utseendet. För jag är väl knappast ute och cyklar nu, eller hur?

Alltså, idealen dödar din självbild, får en att glömma bort vem man är och får en att tappa förmågan att tänka till själva. Ännu ett fallgropsknep från systemets sida. Men skadedjur kan bekämpas och så kan idealtänket. Jag säger som RuPaul "If you can't love yourself, how the hell can you love somebody else?", för det är så förbaskat sant. Ingen är mer underbar än sin egen person och man har inte gjort sig förtjänt att sparka på sig själv så som man mellan varven gör. Jag sa till min melankoliske vän förut "Ingen är bättre på att vara DU än Dig själv. Ingen ska komma och sätta sina kletiga fingrar i Ditt spel och säga hur Du ska göra, hur Du ska klä dig, hur Du skase ut och hur Du ska vara", och så är det. Och är det någon som stör sig, tycker att du är ful och dålig...jaha? Det är ju den personens börda att bära så det är ju inte ditt problem. Ingen ska komma här och komma.

"Jag heter Heidi Pressfeldt och jag går åt vilket jävla håll jag vill."

I vad jag finner en mening

2011-10-16T11:33:00.003+02:00

Do I stand alone again in my endless search for freedom?
Challenging their might, defeated? Falling helplessly away
Crawling from the wreckage, their destiny is my future?
I feel the coldness as I step out into their darkness
So I stand alone the same in my hopeless chase for freedom
Clawing, I call, I call out, but again, I'm never answered
You stand there in your lonely world, in your careless search for freedom
While we struggle on, you turn hopelessly away
Destroyed and recreated, our destiny is the future
Now I feel the warmth, as the eclipse is forced away

Girl's night out

2011-10-14T16:32:00.005+02:00

Sitter på andra sida vägen igen och väntar på att det är dags att snöra på sig kängorna och gå för ikväll blir det tjejkväll för hela slanten. Benen förblir orakade (det är kallt ute), boobiekänningen är på och bordet på Babyl är bokat och klart, detta kommer bli hur skönt som helst. Det har hänt saker både hos den ena och den andra så ikväll blir det gyllene tillfället att rensa skallen ifred och bara få ut all jävla skit. Bara vi tjejer, resten av armén får stanna hemma eller klara sig utan oss. Kvinnomakt och mansslakt. Ikväll är det bara de tre "B-na" som gäller- Boobies, bitches and booze.

Beware!

Lookie here..this is my face...showing how much I care

2011-10-08T14:25:00.004+02:00

Ungefär så här mycket lust och entusiasm känner jag om allting som händer runt omkring mig i helgen. Öl hit, öl dit...förfester överallt. Jag tänker "Det var väl ett jävla tjat om öl!" Ok, det är spelning på Blå Huset ikväll och det skulle säkert bli skitkul om jag väl fick arslet ur vagnen och drog dit men i dagsläget är behovet att beblanda sig med löst folk och på prioritet noll. En del uppmuntrar mig att gå ut nykter, men i ärlighetens namn så klarar inte jag det. Att vara ensam nykter mitt i en brusad folkmassa är bland det jävligaste jag vet. Minns en gång för några år sedan när jag och ett par vänner skulle ut på Hugo's och jag hade varit förskräckligt bakfull tidigare under dagen så jag beslutade för att komma på förfesten, dricka upp groggvirket för att sedan ta cykeln hem när de andra skulle till krogen. Dock blev jag övertalad att följa med i alla fall (förstod inte riktigt varför jag gjorde det för, jag hade ju ändå inga pengar), och det var det mest fruktansvärda påhitt jag någonsin fått för mig. Orediga drägg, skit, rök, kräks och klamydia precis överallt. Minns att jag tänkte tanken "Beter jag mig så här jävla illa", tydligen så gör man det men så länge man inte är medveten om det så lider man inte förrän dagen efter och då är det för sent i alla fall. Ångestklumpen växte och jag drog hem för att aldrig med gå ut nykter. Just därför säger jag nej till världen ikväll. NEJ!

Något jag däremot kan glädja mig åt är att gamle Conkan gick riktigt bra idag. Travjobbade långt och länge längs grusvägen utan några onödiga protester. Tacka vet jag stallet, där får man se ut som en luffs i lugn och ro och rida ur sig all dynga man sitter och trycker på. För om det är någonting som är 100% sant, det finns inget bättre än att rida ut en klar höstmorgon och faktiskt få någonting ur själva ridningen. Sådana små guldtillfällen gör att man kan klara störande moment i vardagen betydligt bättre.

Nu ska jag återgå till mitt VM i Soffpotatis med chips, läsk och väldigt varm och trött tax i inväntan till kvalitetstid med mina glada (och förtillfället nyktra) vänners lag. Hur ska du tillbringa din lördag som bäst?

Friday, fucking Friday

2011-10-07T15:57:00.004+02:00

Fredag. Den hyllade dagen då arbetsveckan tar slut. Då barnfamiljer köper Smurfmix och drar på hyrfilm. Dagen då kärlekspar ligger och tar varann på grejen. Festens förfestdag inför kommande storfestlördag. Japp. Definitivt fredag. I vanliga fall hade kängorna redan varit på vid det här laget, men inte ikväll. Jag har ingen lust. Ikväll blir det mjukisbyxor utan trosor, stickade sockar och för stora tröjor. Fredagsmys!

Men hur mycket jag än anstränger mig så kan jag verkligen inte komma på någonting att störa mig på som jag kan gnälla om inför hela världens stora förtret. nej, jag är faktiskt rätt nöjd. Cykeln går bra, hästen är riden, Kaos kris & Helvetes nya skiva har kommit, pengarna är spenderade på mer skivor och nu är det dags att röja upp anarkins hemtvist (mitt sovrum). Och frivilligt dessutom. Inga pistolhot eller någonting. Bara frid. Men iförsej så måste jag faktiskt göra plats i vilket fall som helst för mina nya inneboende- fiskarna. Jag älskar mina fiskar!

Jag, jag, jag...fan vad mycket 'jag' man skriver när man bloggar. Det är så man stör sig lite...Nae, nu ska jag inte bli sån. Peace with you och hoppas alla stackars djävlarna där ute blir skitbakis tills i morgon. JAG ska för det laga världens godaste gazpacho och äta gratischips tills jag blir fet!

Adjö!

Johnny Cash - The man who couldn't cry

2011-10-05T01:55:00.001+02:00

När orden inte räcker till är det tur att det finns musik.

Dad's gonna kill me

2011-10-04T00:41:00.004+02:00

Det är inte bara till vardags utan till vilken jävla dag som helst som jag fastnar på saker som om de vore knark, nu är det Sons of Anarchy. För det första jag kan inte sluta titta för att det är så fenomenalt bad ass allting, för det andra så är det nog den enda serien jag vet som inte har annat än bra musik i den. Helt ärligt, jag googlar upp bra skit hela tiden efter att ha glott avsnitt efter avsnitt. Nu är jag innne på tredje säsongen och om jag skulle vara tvungen att utse EN låt som är bäst hittills skulle jag nog gnaga av ett finger och kasta mig ut genom fönstret för det är totalt omöjligt då allting är mer eller mindre skitbra. Men det jag kan slå fast på är att "Dad's gonna kill me" med Richard Thompson är nog den som har sugit sig fast på min hjärna. Frasen "Nobody loves my here" går på repeat, och självklart så kan inte diggarfoten sitta stil och det tar inte lång stund innan fingrarna börjar knäppa också.

Enj0y!

Helgbus med bläck och jävelskap

2011-10-02T20:53:00.005+02:00

[Gadden på vaden än så länge. Egentligen skulle jag inte lägga upp nån bild eller nått på den förrän den är klar, men jag är för otålig och kan inte låta bli. Så här har ni eländet. Man får ta den lite som den är, den är hemmagjord och dessutom inte alls klar på länga vägar så den kommer bli bättre. Den är så ful-söt att antagligen bara jag kan älska den. Eller vad säger ni?]

Trots att denna helg inte varit fullt lika sinnesförvriden som den förra så har det varit otroligt galet kul. I fredags drog styrde jag kosan återigen mot Linköping för att sätta skräck i kräken med grabbarna. Dock blev det inte så mycket skräck då det blev en trevlig öldrickar kväll i Vargpackslyan istället för att dra ut. Bra musik, galna samtalsämnen och trevligt sällskap med Grabbarna af Djäfvulskap. Nikotinet flödade lika fritt som jag känner mig när jag är berusad. Alkohol i symbios med musik. Shoot fast and run like hell. Jag älskar det, jag älskar fredagar/lördagar. Dock, det jag vill komma fram till att man kom dit med ett svindlande gott humör och åkte hem med vaden full med bläck.

Dagen efter kvällen före, två panpizzor och en loka senare skred vi till verket. Bakfulla och jävliga. Leta, ändra, skriva ut, rita, klottra, smeta, rista, bzzzzz-bzzz. Smärtan var total. Min spontana tanke var "men vaden funkar nog bra. Det är tjockt och fint". Ajajaj, vad fel jag hade. Faktum är att det gjorde så förbaskat ont att jag funderade på om man var kapabel till att fullfölja eländet eller inte. Det är nog det ondaste stället jag har tatuerat mig på hittills faktiskt. Även om den är mitt i läkprocessen nu så ska jag inte tro att jag är fri från smärtan än. Nej, nej. Den är inte klar än. Det är massor kvar som ska finjusteras. Så fort den läkt klart, bzzz-bzzzzzz. Jag bävar, men mest ser jag fram emot det. Smärtan är en utmaning, men fan i mig ingen njutning. Den personen som fick för sig att klämma fram citatet "Pain is pleasure" är nu, i mina ögon, officiellt en mytoman och ett rövhål.

Det var helgens uppdatering.
Kapten Von Bärsen signar ut.
Over_and_out.

The choise is yours

2011-09-28T18:55:00.002+02:00

"Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance. Choose fixed interest mortgage repayments. Choose a starter home. Choose your friends. Choose leisurewear and matching luggage. Choose a three-piece suit on hire purchase in a range of fucking fabrics. Choose DIY and wondering who the fuck you are on Sunday morning. Choose sitting on that couch watching mind-numbing, spirit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth. Choose rotting away at the end of it all, pissing your last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked up brats you spawned to replace yourselves. Choose your future. Choose life... But why would I want to do a thing like that? I chose not to choose life. I chose somethin' else."

Nick Cave & The Bad Seeds - Where the wild roses grow

2011-09-27T23:10:00.001+02:00

Läs min känsla
Sjung min sorg.
Ingen gör det som du.

Tom Waits - Circus

2011-09-27T20:01:00.001+02:00

We put up our tent on a dark
Green knoll, outside of town by
The train tracks and a seagull dump
Topping the bill was Horse Face Ethel
And her 'Marvellous Pigs In Satin'

We pounded our stakes in the ground
All powder brown
And the branches spread like scary
Fingers reaching
We were in a pasture outside Kankakee

And One Eyed Myra, the queen of
The galley who trained the
Ostrich and the camels
She looked at me squinty with her
One good eye in a Roy Orbison
T-shirt as she bottle fed
An orangutan named Tripod

And then there was
Yodeling Elaine the
Queen of the air who wore a
Dollar sign medallion and she
Had a tiny bubble of spittle
Around her nostril and a
Little rusty tear, for she had
Lassoed and lost another
Tipsy sailor

And over in
The burnt yellow tent
By the frozen tractor, the
Music was like electric sugar
And Zuzu Bolin played
'Stavin' Chain' and Mighty
Tiny on the saw and he
Threw his head back with a
Mouth full of gold teeth
And they played 'Lopsided heart'
And 'Moon over Dog Street'

And by the time they played "Moanin Low"
I was soakin' wet and wild eyed
And Doctor Bliss slipped me a
Preparation and I fell asleep with
'Livery Stable Blues' in my ear

And me and Molley Hoey drank
Pruno and Koolaid and she had a
Tattoo gun made out of a cassette
Motor and a guitar string and
She soaked a hanky in 3 Roses
And rubbed it on the spot
And drew a rickety heart and
A bent arrow and it hurt like hell

And Funeral Wells spun
Poodle Murphy on the target
As he threw his hardware,
Only once in Sheboygan did he miss
At a matinee on Diamond Pier and
She'd never let him forget it

They were doing two shows and she
Had a high fever and he took
Off a piece of her ear and
Tip Little told her she should
Leave the bum
But Poodle said, "He fetched me
Last time I run."
But I'd like to hammer this ring into a bullet
And I wish I had some whiskey and a gun
My dear

And I wish I had some whiskey and a gun
My dear

Mordballader

2011-09-27T19:24:00.005+02:00

Nick Cave sjunger de mörkaste av de vackraste sångerna medan resten av världen stirrar stint på tvn där kändisar äter. Äter allt de kan få i sig, ett under att de inte hinner få i sig en själ eller två medan de sitter där och gluffsar i sig. Sitter och fjäskar för varandra. Känns rätt b om man frågar mig.

Nick Cave sjunger de mörkaste av de smärtsammaste sångerna medan en vän sitter och berusar sig i all sin avlägsenhet. Dricker det penningen får råd att handla, ett under att glaset inte sväljer honom där han sitter och skålar med ingen annan än sin egen ångest. Sitter och föraktar sin egen existens. Känns rätt hopplöst om man frågar mig.

Man säger att sanningen svider och därför vill man välja lögnen, men jag vet att lögnen förtär. Åt helvete med det. Det är smärtsamt som det är, en vän hjälper en vän, och jag tänker göra det samma innan jag förtär mig själv.

Nick Cave sjunger. Hjärtat blöder som en skottskada, men det skiter Nick Cave i. Han bara sjunger vidare på sina mordballader så refrängerna och jag kan förblöda ikapp.

Tom Waits - How's it gonna end

2011-09-27T00:21:00.003+02:00

"Jävla punkarsvin kan du vara själv, jävla horunge!"

2011-09-23T12:36:00.003+02:00

Jag och frugan har alltid varit ena jävlar på att häva vår alkohol. Vad som dock inte brukar kommas ihåg när dimman väl har lagt sig är vad som sagts. Här är ett klipp från en tid då hemmagjort finvin, trall, trasiga kängor och tamponger i näsan fortfarande tillhörde vardagen...numera hör det mest helgen till.

The Macc Lads - Ugly women

2011-09-23T09:14:00.001+02:00

They say I'm self destructive and it shows

2011-09-22T19:06:00.021+02:00

Fråga mig inte varför men jag har suttit ett tag nu i min egna kaotiska lilla värld (som vanligt) och dunkat punk medan en ocean av bilder från svunna tider har passerat på min dataskärm, då jag rotat igenom min externa hårdisk efter gamla bilder som ploppade upp i skalen idag på väg till mitt mojjemöte. Jag har ju, som ni märkt, inte haft något vettigt att skriva om den senaste tiden, men nu när jag kollade igenom alla mina destruktiva fyllor och asgaravde för mig själv slog jag av snilleblixten (eller snarare ett sjukligt behov) att lägga upp min topp 3 på mest episka fyllebilderna från år till år. Vi börjar med det rungande året -07, då tidigare bilder ej längre finns dokumenterat.

2007
3.

1.

Det galna 2008

3.

Det hysteriska 2009
3.

Det halvstörda 2010
3.

Det retarderade 2011 so far...

Jag skulle kunna sitta och ladda upp klockrena fyllebilder hela kvällen så det får helt enkelt bli 3 från år till år. Många av dem (typ alla) är som ni ser väldigt skeva, för nu är ju jag en sådan tjej som sällan skäms för grejer och ärligt talat, vem fan har sagt att man ska vara vacker på fyllan? Och i ännu mera ärlighetens namn, det är inte du heller.

Minns mig som jag är...I'm a mess.

Lower Class Brats - I'm a mess

The Ruffianz - Pissed & Proud

2011-09-17T01:13:00.002+02:00

Keep it real.
Keep it loud.
Stay pissed.
Stay proud.
...
Underground punx that fight
the best among themselves.

Kom och köp! Kom och köp!!

2011-09-03T13:36:00.003+02:00

Jag säljer nu mina rockiga och svarta Sendra-boots för endast 250kronor minst, när jag köpte dem gav jag 1000:- för dem så det är en kraftig sänkning. Storlek 40. De är ganska välanvända men i ett gott skick. Jag står för frakten. Är det något av intresse släng iväg en kommentar eller trycka på länken nedan och lägg ett bud (där finns även bilder på dem).

http://www.tradera.com/Rock-n-roll-Glam-Sleaze-Svarta-Sendra-boots-Strl-40-auktion_162313_139023823

Tack på förhand
/ Heidi

Jag och min penna

2011-09-02T13:38:00.003+02:00

Det här inlägget kommer bli ett sådant där lågt evighets inlägg, så för den som gillar läsning- go ahead. Jag har i alla fall lagt ner lite själ på det hela då detta som kommer är direkt taget ur min "svarta bok", den där boken som ingen får lov att läsa ur i onödan. Det handar om min förkärlek till att skriva, som varit min följeslagare genom åren, och mitt ständiga behova av att visa att finns till.

Eftersom jag alltid varit så usel på att måla mina bilder i huvudet och har en sångröst som med all säkerhet är ännu värre, är skrivandet den konstart som jag faktiskt har makten (eller ska man säga äran?) att behärska någorlunda väl. Det är liksom det som har blivit över till just mig, och det började när jag drygt fyra år.

Jag fick väldigt ofta följa med min pappa, som var lastbilschaufför, på jobb då min mamma jobbade skift på fabriken. Jag blev som en liten bokmärksängel-liknande maskot på åkeriet som på den tiden hette "Bilspedition". Hur som helst, på en hel dag kunde vi lägga hundratals min bakom oss, och på hundratals mil hinner man passera rätt många vägskyltar. Högst besynnerliga, tyckte jag och min fyråriga hjärna som kuckilurade ihop lite allt möjligt under färden. Konstiga pilar med nuffrer och krumillurer. Till slut började jag fråga vad som stod och vad de betydde. Pappa läste skylt efter skylt vartefter vi passerade, men slutligen började han hjälpa mig att försöka läsa skyltarna själv. Det gick långsamt och stakande, men det var inte alls långt ifrån rätt. Det var alltså så jag lärde mig konsten att läsa, vad alfabetet var hade jag ännu knappt någon aning om, det skulle komma att bli nästa steg i min litterära utveckling.

Det var inte alltid jag fick följa med pappa, ibland skulle han köra alldeles för långt och det hände att mamma jobbade i sådana skift då hon inte började förrän senare fram mot eftermiddagen. Då behövde ingen passa mig, åtminstone inte för en längre tid. När mamma var hemma badade hela huset i musik, hela dagen. Hon sjöng Vreeswijk från tidig morgon till hon skulle börja jobbba. I bilen på väg till stallet kunde hon förklara de sorgsna texterna i moll, som jag då fascinerades mest över. Hon förklarade så att ett barn i 4-5 års åldern nästan kunde förstå, vissa saker är det inte riktigt meningen att man ska förstå. Det var nog det som fick min fantasi att skena iväg- hennes förmåga att fängsla mitt intresse och vidga mina vyer. När vi seda kom hem tog jag papper och mina färgpennor och lät mina fantasitolkningar av Vreeswijk skölja över som en flodvåg. Problemet var då bara att jag ej ännu kunde skriva ordentligt, så jag låtsades helt enkelt att jag skrev. Jag låtsades att jag skrev om den vackra och mystiska Cecilia Lind. Jag låtsades att jag skrev om Saskia som såg i kors vartän hon såg, och jag låtsades att jag skrev om den nyskilda, försupne Fredrik Åkare och hans cyniske polare Pär.

Det jag minns starkast av alla dessa rövarhistorier min mamma kokade ihop var nog när hon satte igång ett kassettband med Vivaldi's "De fyra årstiderna" och fick mig att, medan jag blundade, föreställa mig saker och berätta om det jag såg. I min vildaste fantasi utspelade sig ett drama av troll, virvlande löv, hoppande hjortar och galopperande hästar allt eftersom musiken skiftade mellan mjuka toner till dånande dramatik. Även detta låtsades att jag skrev ner, fast jag ännu inte kunde.

Detta leder nu till min mormor, som på den tiden jobbade på sitt kontor på våningen under oss i huset där jag bodde. När morsan började jobba runt klockan 16 passades jag över till henne, och eftersom jag (oftast) var ett sådant stillsamt och sofistikerat barn så var det inga som hest problem att ha mig rännandes omkring på mormors arbetsplats. På mormors kontor var papper och penna det som det fanns mest av att leka med (bortsett från gem), just därför föll det sig naturligt för mormor att lära mig skriva lite smått när hon fick dötid på jobbet. Det började med mitt eget namn (jag hade väldiga problem med att få till just bokstaven "D" och mina "E" såg mer ut som uppställda kammar). Sedan blev det andra enklare ord, meningar osv. Det var mycket vingligt och felstavat, men något annat vore ju konstigt. Dock spelade det inte någon större roll för nu behövde jag inte låtsas längre för nu kunde jag skriva själv.

När jag var liten lekte jag ofta själv, morsan tyckte säkert att jag behövde socialiseras mer, men jag fann mig väl i min fantasis värld. Jag lekte med mina dinosaurier och djuphavsdjur i godan ro, ibland smög jag mig ner till mormors kontor och drog ut bilder på djur ur mammas faktaböcker med mormros gigantiska kopiatormaskin. Men det fanns något annat som lockade på mormors kontor, något som fanns i överflöd (tyckte jag)- kollegieblock. Massor med kollegieblock norpade jag åt mig och fyllde dem till marginalen med alla möjliga sagor och historier jag kunde komma på. Jag skrev "böcker" om dinosaurier (inspirerade från Landet för länge sedan-filmerna). Ett tag skrev jag "böcker" om vilda djurs migration i kampen om överlevnad och mot människans exploatering av naturens resurser. En av de historier jag minns starkast är min saga om ett gäng hästar och deras olika levnadsöden i kampen mot en elak hästhandlare faktum är att det är att just den "boken" är en av de få som fortfarande finns kvar. Jag minns att jag skrev i sängen när jag egenltigen borde ha sovit. Så fort morsan hade läst färdigt kvällens saga av H.C Andersen eller John Bauer och gått ut ur mitt rum så kom blocket och pennan fram och jag kunde skriva i timtal, ibland så länge att jag somnade mitt i en mening med lampan tänd.

När jag började i första klass slogs min fröken med häpnad när hon fick läsa min lilla saga om en nyckelpiga som bodde i en flugsvamp och som förälskade sig i en spindel (som jag tror dog i slutet om jag inte minns helt fel). Morsan berättade för mig för ett par år sedan att min fröken en gång hade kläckt ur sig på ett kvartsamtal att jag "helt klart, utan minsta tvivel, kommer bli antingen politiker eller författare en dag". Ja, jag kan ju inte direkt påstå att min gamle fröken var helt ute och cyklade precis, då jag nu både är engagerad i vänsterpolitik och har kvar min brinnande passion för litteratur och skrivkonst. På den tiden ville jag bli marinbiolog då jag var hysteriskt fascinerad av valar och hajar, men det dröjde inte länge innan min dröm att bli författare växte fram.

Det var när jag började mellanstadiet och mina många noveller lästes upp i helklass som samtliga började kommentera att jag borde bli författare när jag blir stor. Mina föräldrar, släkt, klasskamrater och lärare började uppmärksamma min förmåga att kunna uttrycka mig, och trollbinda de som läst det som skrivits. Och jag minns att jag tänkte "varför inte?". När jag och en av mina dåvarande bästa kompis Lisa började spendera timmar i stallet tillsammans kunde vi slå ihjäl dötiden, när vi var klara med både hästarna som såväl stallsysslorna, med att skriva rafflande stallmysterier om osaliga andar, modiga stalltjejer och spöklika ödetorp. Oftast var de baserade på sådana fantasier som jag hade kokat ihop med vi var ute och red. Faktum var att jag och Lisa hittade på sådana historier till den milda grad att vi började tro på dem. Det fanns inte en ridväg man kunde rida utan att vi såg en vit, genomskinlig skepnad till häst dra omkring mellan träden.

Som förpubertal 12åring började jag använda skrivandet som ett sätt att trösta mig själv med. Jag hamnade i en period där jag inte riktigt fick vara med mina övriga klasskamrater, av vilken anledning vet jag inte och om sanningen ska fram så tror jag att det aldrig fanns någon. En kort tid därefter dog min farfar av skrumplever (och lite annat), det var då jag började skriva för mina känslors skull, både på engelska och svenska. Det är få av dessa texter som finns kvar idag och lyckligvist fick jag vara med mina kamrater igen, men jag slutade aldrig riktigt upp med att "tröstskriva". Jag grät oftast när jag skrev och ju mer jag skrev desto ondare gjorde det, men på något sätt så kändes allting mycket lättare och bättre när jag väl fått skriva till punkt. Dock fick dessa texter aldrig läsas av någon och antagligen är det därför som ingenting från den tiden finns kvar.

I högstadiet blev skrivande ännu mera uppmärksammat av samtliga lärare, även de hävdade att jag borde satsa på en karriär som författare eller journalist. Men ni vet ju hur det kan bli om man får höra samma sak flera gånger i flera år. Man blir liksom avtrubbad för både lovord och kritik, så fort någon säger något om det man gjort sä tänker man bara "Jajajajaaaaaa! Sluta tjata, jag veeeeeeeeeet!!". Det var precis vad jag gjorde och skrev knappt en vettig rad förrän jag var runt 15.

Jag hade snöat in på poesi efter min pappas död när jag var en ilsken 14åring. Det var inte speciellt bra, men potentialen fanns tydligen där och det såg en kille som jag sedan träffade under en kortare period. Jag var 15 och han var 17, väldigt litteraturintresserad och inbiten i den radikala vänsterpolitiken. Han pluggade på en kulturinriktad linje på ett gymnasium i Borås och vi bytte texter med varandra lite då och då. Och jag totalt avgudade hans sätt att skriva. Tydligen var mitt sätt att skriva inte så tokigt det heller för han fascinerades av det, och det jag ännu inte behärskade hjälpte han mig att slipa till det, tills tekniken och mitt sätt att tänka och uttrycka mig skriftligt började göra mig rättvisa. Faktum är att det är tack vare honom som även jag valde att läsa kultur i gymnasiet, och det är tack vare honom som jag fick upp ögonen ytterligare för politiken (även om det intresset inte är lika brinnande stark för mig idag). Synd att vi inte har någon vidare kontakt idag, det hade varit intressant för han har haft mycket större inverkan på mig än vad han antagligen tror. (Till en kamrat från en annan, tack!)

I gymnasiet fortsatte min lyriska frammarsch att växa och det började bli något mycket större för mig. Förr var skrivandet ett sätt för mig att hantera mig själv och mina känslor (missförstå mig rätt, det är det fortfarande), men i gymnasiet blev det till ett behov att visa folk att här är jag. Jag skrev vid sidan av mina böcker, på mappar. Korta rader av spontan poesi började dyka upp på bänkar, väggar, dörrar, fönsterkarmar. T.om på kvitton som jag sedan sköt in under bordens glasskivor på vårt favorithak "Världens bar". En liten poetisk påminnelse om att Heidi Pressfeldt is still going strong och hon har varit här. En del med en viss politisk aspekt, andra om något helt annat. Om någon någonsin uppmärksammat mina små rader får jag aldrig veta, jag skrev aldrig mitt namn, därför får de heller aldrig veta vem som skrev. Men jag tror nog att någon läste och de små raderna av spontan poesi satt i, åtminstone för ett litet tag. Och så höll jag på hela gymnasiet igenom, som en alldeles särkild era i mitt liv om punk, sex, rock n' roll och poesi.

Nu sitter jag här. Arbetslös och 20år gammal, men med en växande törst att skriva mer. Man blir aldrig fullärd. Därför kan man bara skriva mer. Min dröm om att bli författare och bli sedd lever än. Det är min fantasi, min dröm. Mitt kall. Jag heter Heidi Pressfeldt och här, just här, är jag.

Ett tecken på att man har sett på för mycket Desperate Housewives

2011-09-01T09:09:00.005+02:00

Ja, det är precis det som rubriken skvallrar om. De senaste veckorna som flytt har jag sett på alldeles för mycket Desperate Housewives, säsong efter säsong, jag har inte kunnat sluta titta no matter what. Hur som helst, detta faktum har dock aldrig slagit mig förrän alldeles nyligen.

Precis innan min klocka skulle ringa och störa min dyrbara skönhetssömn (om nu en sådan sömn finns), så drömde jag nämligen att jag skulle ligga med karaktären Carlos Solis, Gabbys man. Han var stor som ett hus och förspelet var otroligt hett och så där lagom hårdhänt, precis som jag vill ha det. Men när vi sedan skulle komma till skott så hade han världens grej på ollat, vilket i sin tur visade sig att han hade legat med "Edie Britt". Jag blev skitsur, vände mig om, drog täcket omkring mig och somnade om. Sedan vaknade jag.

Det allra fulaste var nog att efter att jag vaknade så hade jag fortfarande kvar känslan av besvikelse, och med efteråt menar jag ganska långt efteråt. Jag hann ju till och med att äta frukost innan jag kunde släppa det. Fast kanske är det inte så konstigt, i drömmen hade jag ju fått för att knulla med honom måste vara som att knulla med en grekisk gud. Dröm eller inte, vem tackar nej till det egentligen?!

Ja, nu vet ni hur man upptäcker om man har sett på för mycket Desperate Housewives eller inte. Nu ska jag göra mig klar för mongomöte. Tudels.

Tänk om...

2011-08-25T22:35:00.004+02:00

Ja, tänk om. Det är en tanke som slår oss alla med jämna, eller ojämna, mellanrum. Det går inte en dag utan att vi, av för mig okänd anledning, får tanken "tänk om" på hjärnan. Det kan vara ett tänk om som är lika med oro, det kan vara ett tänk om som i en allmän vardagsfilosofi, det kan vara ett tänk om som i något man aldrig gjorde- eller önskar att man aldrig gjorde.

Nu halvsitter jag återigen, en sen kväll, i min obäddade säng med lakan och madrass på sniskan och tänker"tänk om". Tänker på allt som har varit, vad som hade hänt om de inte blev. Namn som kommit för att stanna, och personer som gått för att förbli bara människor i vardaglig rusningstrafik, man vet vilka de är men man minns aldrig riktigt namnen på dem. En del kanske man aldrig ser igen. Jag tänker om hur livet hade sett ut om ens val och kval varit helt annorlunda. Vem jag hade varit då. Om jag fortfarande hade varit denna lilla, storbystade rödtottsblondinen med ett sinne för sarkasm och livsbejakande. Hade jag varit lika arg som jag är idag? Hade jag varit vacker? Hade jag skrivit som en kratta? Eller haft dålig musiksmak? Hade jag tänkt "tänk om"? Jag vet inte. Jag ska fundera på det. Inte för att jag vill vara någon annan, jag är nöjd med den jag är. Jag trivs att vara jag, men jag ska ändå fundera på det.

Nu vill jag att DU ska fundera lite med mig...om DU vill. Det uppskattas, men bara om DU vill.

Vad tror DU?
Hur hade DITT liv sett ut om det tog en annan vändning?
Vem hade DU varit då?

Fuck.

2011-08-24T19:59:00.000+02:00

You heard me rapping, right?

2011-08-23T17:19:00.007+02:00

Dagarna är räknade, sommaren börjar ta slut. Jag antar att det är lika bra att ta det vi har och vänjer oss vid nattdjursskuggorna. Lampan är ändå släckt efter klockan 21, men var så säker, jag kommer vara vaken. Jag, en nattkråka och en tomt blad handskriven poesi ska förlösas ur avgrundsmörkret i kväll. Det var länge sedan och jag ser fram emot det.

Hej, Mörkret, min hängivna följeslagare.

"Suddenly I heard a tapping, as of someone gently rapping, rapping at my chamber door."

Dagens sanning

2011-08-19T19:20:00.002+02:00

9 timmars arbetsdag och en iskall folköl efteråt, det är working class!

Vuxenpoäng

2011-08-17T20:24:00.003+02:00

Jag har fått ett jobb och plockat fram Östergötlands sexigaste jobbarbyxor. Imorgon, kl 06.30 är det en liten blond/rödhårig tjej som springer av och an på Akademibokhandelns lager och städaer och fejar. Min matlåda bestående av tunnbrödsrullar och drickyoghurt är klar, fyfan vad stor jag känner mig! Det är ungefär som när man var liten och skulle börja skolan och man hade köpt hem ett nytt pennfodral med matchande pennor och suddigumm. Working 7-16, hell to the yeah!

Men jag ska absolut inte sticka under stolen med att jag är nervös.
Krama mig?

This is my life and I don't care

2011-08-09T11:22:00.008+02:00

[Farsan, jag och Conkan -92]

Jag vet att jag i inlägget tidigare nämnt att jag ska ta ett blogguppehåll och det må ju vara hänt, men som en blixt från en klar himmel får jag något i mitt huvud som skriker efter att bli omskriven. Det är något intimt och något som svider i mitt fördruckna bröst- min barndom. Jag har inget negativt att säga om den, jag är en av de lyckliga få som fått den barndom som alla världens barn borde få ha. Redan i tidig ålder lärde jag mig att förstå att alla har det inte som jag hade, för jag hade allt ett barn behöver-den kärleksfulla omgivningen. Och det var när jag insåg detta som jag tyckte att andra gjort sig bättre förtjänt av en sådan uppväxt, därför grät jag sällan för min egen del, jag grät för andras.

Min uppväxt är, om möjligt, kanske inte den idealiska i somligas ögon, men jag är tacksam över min uppfostran. Jag växte upp i en frispråkig miljö, det gapades och svor när man var ilsken och skrattades högt och länge när man var lycklig. Min pappa var en solidarisk alfahanne, min mor var den älskvärda varghonan. Vi har aldrig varit en rik familj, men där det finns kärlek är den materialistiska och ekonomiska biten obetydligt. Som ett barn är av naturen vill man själv alltid ha det grannarnas barn hade men jag fick lära mig av min mor att hon "skiter fullständigt i vad alla andra har och inte har", och i mina tonår när man hävdade att "alla andra får ju" så utvecklades min mors ord till "jag skiter fullständigt i vad alla andra får och inte får". Med den inställningen sket jag också i vad alla andra hade eller inte hade, jag behövde det inte så istället gav jag bort de leksaker jag hade till de som inte hade det.

Oavsett om jag var liten eller inte så hindrade det inte mina föräldrar, eller mina mor- och farföräldrar heller för den delen, att ta sig ett glas eller flera när helgen kom. Det röktes och blandades groggar, jag minns att min pappa alltid gjorde sig en skrewdriver. När jag gått och lagt mig kom musiken på nerifrån gillestugen. Ibland var det Bob Marley, ibland Hoola Bandoola band, ibland kom även Deep Purple ur högtalarna. Men det jag minns som allra starkast är när pappa alltid slog på Gasolin och spelade högt och länge. Bob Marley och Gasolin var hans favoriter och hans kunde dansa länge med mamma till låtar som "One love" och "Hvad gör vi nu lille du", långt efter att deras gäster gått hem eller somnat i den nedsuttna fotöljen, även om deras tjo och tjim höll mig vaken betydligt längre än vad som de flesta borde tycka att ett litet barn ska sova så tog jag knappast någon skada av det. Tvärtom. Det var en trygghet som jag inte känt på väldigt länge. Jag visste att de var där och att de var fulla och lyckliga. En normal familjen Svensson hade säkert tyckt att det måste varit fruktansvärt med sådana fylleslag som med jämna mellanrum förekom hemma hos familjen Pressfeldt-Olofsson, men jag kan inte hålla med dem. Föräldrar har och rätt att få unna sig och koppla av de också. Allting behöver inte vara så förbaskat strikt och korrekt 24 timmar om dygnet oavsett att man har en unge eller inte. När musiken spelades visste jag att de var lyckliga och då kunde jag somna, hur högt de än kände för att spela.

Så har det alltid varit för mig, jag har alltid somnat till musik som vanligtvist inte sjungs för barnaöron. Förut idag, när jag tog en rök till min andra kopp kaffe ute på altanen och lyssnade på Cornelis Vreeswijk så välde minnena över mig som en flodvåg. Så länge jag kan minnas har min vargamoder till mor sjungit "Grimasch om morgonen" och "Somliga går med trasiga skor" för mig, både när jag skulle sova och när jag var vaken. Jag lärde mig texterna, jag funderade och försökte förstå så mycket jag kunde av dess innebörd och de låtarna satte sig som gjutet i mitt barnahjärta. Just "Somliga går med trasiga skor" annamade jag så pass att när jag och morsan var på badhuset ställde jag mig alltid upp och sjöng den för tanterna i bastun. De tyckte säkert att jag måste varit en högst besynnerlig unge, men det underhöll dem och de applåderade. Det kan kanske tyckas att det är en högst opassande låt för ett barn i den åldern att lära sig, men morsan var aldrig mycket för typiska barnsånger och det var inte jag heller för den delen. Jag sjöng hellre sånger av tyngre innebörd (fast det förstod jag inte riktigt då, men jag visste att det betydde något för andra att höra). Som sagt, min mamma sket fullständigt i vad alla andra gör och inte gör, ville hon sjunga Vreeswijk för mig så gjorde hon det och jag älskade det. Pappa och farmor hade sina åsikter i min mammas sätt att uppfostra mig, men vad brydde hon sig om det? "Gör det ingen nytta så gör det ingen skada heller", brukade hon avfärda deras kommentarer och jag håller med henne fullt ut. Det har absolut inte gjort mig någon skada för jag hade varit kärringen mot strömmen i alla fall.

Jag minns när jag gick i lekis och fröknarna hade samlat ihop oss i en ring där vi skulle prata lite lätt om vad för musik vi ungar tyckte om. Den ena låten efter den andra rabblades upp tills det var min tur "Thomas Di Leva och 800 grader" svarade jag som om det vore en självklarhet. Fröknarna tittade på mig som om jag varit galen, men så var det. Mamma spelade ofta Ebba Grön-låtar i sin kasettradio när vi skulle till stallet och hon lyssnade på Di Leva när hon städade och jag tyckte att det var bra. "Finns det ingen annan låt du tycker om som är mer för barn?" minns jag att min fröken frågade och då tittade JAG på henne som om HON vore galen, "Sex Bomb och Fredrik Åkare är också bra!" svarade jag bara och undrade varför alla vuxna tanter runt omkring mig fnissade så förbannat.

[Jag och morsan på min 1årsdag -92]

För några år sedan fick jag höra av min mamma att under min uppväxt, sedan jag började förskola, har lärare av olika slag kommit till morsan och påstått att hon borde göra en utredning på mig. De trodde tydligen att jag hade en släng av antingen ADHD eller aspbergers för de tyckte att jag var "flipprig", morsan gjorde aldrig någon jävla utredning på mig för jag hade bannemej inte alls någon bokstavskombination och det är jag glad för att hon lät bli, för som jag uppfattar det så är det alldeles för många barn idag som blir klassade som "bokstavsbarn" pga påstådda koncentrationssvårigheter och inte kan sitta still. Vad är det för trams egentligen? Barn ÄR hyperaktiva, barn HAR svårt att koncentrera sig när de är ihoptryckta i timtal bakom en skolbänk med ett tjugotal jämnåriga, det säger väl ändå sig självt! Det ärväl bra att behandlingen finns för de barn som verkligen behöver det, men mest tycker jag att "ge tjack till alla barn som inte uppför sig normalt" (som Stefan Sundström uttrycker sig i låten "Sympathy for MBD") är ett satans påfund. Förr fanns inte diagnoser som adhd och ADD, så man undrar ju nästan om det i själva verket är som en sorts hypokondri. Tack mamma, att du lät mig vara jag.

I mångt om mycket har jag undrat om alla dessa tanter som tyckte sig veta bäst om barnuppfostran inte hade lite rätt i all den dynga de påstod, för ångest och depression är något som har följt mig genom hela livet långt innan pappa, farfar och morfar dog. Det har varit mitt monster i garderoben som jag aldrig lyckats bli av med. Min första dödsångest fick jag när jag var 4-5år och kom underfund med att mina föräldrar inte alltid skulle finnas hos mig i livet. Jag minns att jag dag efter dag grät mig halvt medvetslös i min mammas armar och i ren förtvivlan skrek "kan de inte uppfinna en spruta så att man aldrig dör?", mamma sa att det var omöjligt och jag grät, om möjligt, ännu mera. Till slut, efter ett par dagar var den som bortblåst och jag fick vara ett bekymmerslöst barn igen. Min första panikångestattack minns jag inte ens, men att dömma av det morsan har berättat så har jag haft den sedan jag var ännu yngre. Förr förstod jag inte vad det var, jag var ledsen helt enkelt. Väldigt,väldigt, väldigt ledsen. Och jag tyckte att hela världen var dumma i huvudet som inte kunde förstå hur man kunde vara ledsen utan någon vidare anledning. När jag började i högstadiet skickades jag i terapi för det, men det gav mig aldrig något. Varför skulle det göra det? Att prata med en främling om mina problem har aldrig varit något vidare bra alternativ för mig och när de bara vill pracka på mig preparat blir jag bara upprörd. Alla sa att självläkning var osunt och dåligt, men för mig är det effektivt. Jag har levt så länge med min ångest att jag har lärt mig att acceptera den för vad den är. Det är en del av mig som aldrig kommer låta sig amputeras. Det gör förbannat ont och ibland vill man bara bryta upp bröstkorgen och slita ut hjärtat med ens bara händer, men det går över...tills nästa gång vi ses igen, farbror Ågren och jag.

Den vanlige Svensson kan tycka vad den vill, men jag är glad över att mamma sa nej till diagnosställning och att jag vägrade psykologhjälp för tackvare min ångest så skriver jag förbaskat bra. Jag har alltid skrivit, ända sedan jag var liten. Jag kanske inte kunde sjunga speciellt vacker, rita var inte min starkasida heller och det må väl vara hänt att jag hade svårt för att sitta still, men skriva var jag en jävel på! Mina fröknar har fascinerats över min vilda fantasi och det är ganska många skolarbeten som har lästs upp i helklass och fått god respons för det. Jag skrev när jag vaknade, jag skrev vid matbordet, jag skrev till och med när jag hade gått och lagt mig. Skrev i bilen, skrev på gatan. Överallt skrev jag och hittade på historier. Jag skriver än idag men det mesta brukar antecknas i min svarta bok som jag håller för mig själv tills vidare, en del material ska man hålla för sig själv tills tiden är den rätta och det är den långt ifrån än.

Nu börjar orden om min barndom att sina för den här gången så jag ska väl knyta ihop ett sammanfattade avslut innan jag tråkar ut er totalt. Det finns fortfarande mycket att säga om ämnet, men jag spar det till en annan dag. En överdos på det här ämnet vore en ren exploation, så jag tackar min "Mamma Punkrock" och "Pappa Progg" för att ni gav mig den uppväxt och värderingar jag fick.

This is my life and I don't care.

Andrew W.K - I get wet

I get wet

2011-08-08T19:04:00.004+02:00

Egentligen skulle jag kunna säga att livet står stilla för närvarande, men gör jag det så stämmer det inte för det händer en jäkla massa, jag har bara ingen lust att skriva om det än. Så därför startar jag mitt blogguppehåll med en låt som beskriver situationen rätt så bra, plus att den är så äckligt bra att den får trosorna att falla till marken efter fyra röda för man blir fan våt.

See ya on the flipside.

I'll never be a victim

2011-07-29T05:59:00.004+02:00

Jag vaknade för en stund sedan av att refrängen på den här låten (ovan) spelas i mitt huvud om och om igen, man blir lite lätt psykad med tanke på att man inte borde vara vaken så här dags när man ändå inte har något att göra än på ett tag. Men å andra sidan, det var länge sedan jag vaknade upp och kände mig något sånär utvilad, trots att jag går upp skapligt om morgnarna så kan jag likt förbannat inte minnas att jag varit klarvaken och utan zombiebrain när man går upp. Det har nog inte hänt sedan en bra bit innan Punk Illegal, och då snackar vi en bra bit. Schyssta bananer, att vakna med Blood For Blood i skallen måste nog bara innebära en sak: Öl, öl och mera öl. När öppnar bolaget, I am ready!!

För övrigt måste jag tillägga lite om mitt "mongomöte" jag måste gå på varje torsdageftermiddag, var där i vanlig sktsur ordning igår med och denna gången slapp vi sitta och förnedra oss själva med att leka lekar...hur som helst så satt vi och bluddrade av och an om bemanningsföretag och efteråt blev jag och några till satta åt sidan och blev erbjudna att gå på en arbetsintervju för ett lager ute på Händelö nästa onsdag. Klart som fan man tar det! Wish me luck, bitches!!

Allan Edwall - Förhoppningar

2011-07-26T13:42:00.003+02:00

Den månad som de kallar 'period' har gått ur sin tid och papprena om pengar är inlämnade, tills nästa period har kommit och gått, om pengarna kommer som de ska återstår att se..jag har hört att de är rätt snikna av sig och med min vanliga oflyt lär jag säkerligen få gå upp till kamp änu en gång och bevisa vart rätt och fel hör hemma. Fattigdomen, ja...det är så här Den ser ut. En irriterad gråskala med trasiga skor, fast hur lite pengar man än må ha så har man alltid råd med ett glas och ett paket ciggaretter av det billigare slaget. Det är konstigt, men så är det. Glas är vad man har, och där glaset bor, där bor också jag och med glasets innehåll kan man värma sin trötta och sargade själ.

Men min fattigdom går inte längre i några trasiga skor med glappande sula för nu har min mor, av någon anledning, köpt mig ett par nya. Ett par billiga sådana, men vem bryr sig? De ska bara föra mig framåt med så lite skoskav som möjligt. Jag blev glad, och lättad. Nu slipper jag gräma mig mer om både det och pengapapper...nu kan jag slå mig ner, öppna min svarta bok och bara skriva vad helst som kommer för, för sådan är jag. Somliga dagar. Dagar som idag.

Sjung mig en melodi, så ska jag skriva texten åt dig därefter.

Urskogsidé: Måndag

2011-07-25T12:35:00.001+02:00

"Jag ska köpa skooog för pengarna, så ingen kan såga ner dem och bygga sängar av dem..."

Inspiration: Söndag

2011-07-24T14:20:00.003+02:00

"Marilyn Monroe möter Marilyn Manson", så beskrev han mig igår men allt jag lämnade efter mig var en kyss och ett mobilnummer. Det var allt jag kände för, och jag tog sista bussen hem med ett leende på läpparna. Jag hade haft roligt, väldigt roligt. Och jag fick som jag ville, ny bekantskap, nytt blod, nytt kött. En vän jag inte sett skymten av sedan flera år tillbaka dök upp och satte guld i tillvaron, det var fint. Och jag trivdes med mitt sällskap.

När jag vaknade upp sent imorse var verkligheten en helt annan. Jag såg ut som Amy Winehouse efter överdosen och mådde som Norge, eller tvärtom. Baksmällan från Helvetet hade hittat mig igen, och jag kände igen den lille Djävulen...Allt för väl. Nu har den dock släppt taget om mig och efter ett dopp i bubbelpoolen så känne rjag mig faktiskt som en relativt ny människa igen, även fast det är samma gamla trashank som förut. Men jag trivs, det är skönt idag och jag måste tipsa om en av mina absoluta favoritfilmer; "Jag är Dina". Har du inte redan sett den så är det nog på tiden att du gör den. It won't let you down.

Have you seen this Judas?

2011-07-23T14:26:00.003+02:00

Efterlys mig om ni vill, men ikväll dissar jag Norrköpingsfolket för att hänga i Linköping. Födelsedagsfest eller inte, omväxling förnöjer, så är det bara. Fest efter fest, månad ut och månad in, alltid samma människor. Samma samma. Det är inget fel, absolut inte. I love you, guys. Men ikväll tillåter jag mig själv att vara en Judas och dricker öl och vrålar på annan ort med lite annat folk. Jag behöver det, speciellt med tanke på om jag ska slippa behöva kräkas på somliga.

Thank you and good night, I love you all och ha den äran på födelsedagen, kära vän. Ikväll för ni klara er själva. Jag vet att ni klarar er så det behövs inte vrålas rakt ut. Tänk på Norge och er själva så länge så ses vi när helgen har blivit till en annan.

Stefan Sundström & Apache - Hård tid

2011-07-22T19:47:00.003+02:00

Jag vet inte hur det är för er, men nu har i alla fall jag Fredag med stort F. Nej, det sups inte. Inga minnesluckor ikväll. Inga främmande drägg som vill ha en bit av paradiset till låns. Det är bara jag i ett hus med min kärlek och kliande myggbett. Kan tänkas låta en smula trist för den som inte kan sitta still, men själv ser jag det som en annan form av ledighet från allt annat oväsen. Imorgon är en annan dag och då ska jag bada i öl med de främmande dräggen, slicka uppåt och sparka neråt. Men som jag precis kläckte ur mig, imorgon är en annan dag, idag finns bara idag och ikväll är jag allena.

Fy fan vad skönt.

Bakom flaskor, krut och lås. Skepp o'hoy.

2011-07-20T17:54:00.004+02:00

Oj, dagarna går.
Ja, har du sett.
Vad skönt. Eller?

Ja, svara på den, du som kan.
Jag har min öl, mitt instabila sinne och min penna i fickan, så jag vet inte så mycket om allt runt ommkring förutom det jag redan vet. Jag bryr mig inte så värst, försöker mest bara ta mig runt. I ärlighetens namn går det väl lite sisådär, men det brinner i knutarna i alla fall, man kanske borde passa på att kasta bensin på Fas 3. Ja. Ja, här ska tändas på.

Den kommande onsdagskvällen till ära, jag ska ut på stallfest hos min gamla tränare ute i vildmarken, någonstans utanför Linköpings karta. Det ska bli intressant. Som förberedelse har jag färgat mitt hår lite till, men istället för farligt rött som jag vill ha det blev det nu rött med, av någon anledning, en ton av lila. Aja, det får väl vara så ett tag då. Jag ser fortfarande livsfarlig ut. Och, som den sanna impuls inhandlaren jag är, har jag köpt på mig en platta med Stefan Sundström, "5 dagar i augusti". Lyd ett klokt råd från en som inte är riktigt klok- Köp den! Eller åtminstone lyssna på den. Den värmer som guldsol och silvermåne i mina vener.

Stefan Sundström - Boy Boy ville sjöman bli

When Death comes to town

2011-07-15T13:43:00.003+02:00

Inatt var natten då alla fasader och murar jag byggt upp kollapsade, fördämningarna till tårkanalerna brast och en fors av saltvatten vätte mina kuddar och målade dem svarta. Jag grät som jag näst intill aldrig gråtit förut. Jag grät för allt jag gjort och inte gjort, jag grät för allt jag aldrig sagt men framför allt grät jag för min äldsta vän i världen. Min äldsta vän på fyra starka ben och det rödaste håret i hela Östergötland. Jag talar om min mammas häst Concan. Den gamla halvblodsmärren som i hela mitt liv förgyllt våra dagar med hatkärlek. I tjugo år har hon funnits i mitt liv, i min mammas betydligt längre, men som det ser ut nu kan hennes dagar dagar vara räknade.

Concan har under en längre tid haft en skum hälta på ena bakbenet, hur mycket vi än försökt så har ingen av oss kunnat hitta en rimlig förklaring till vad det kunde vara, så morsan sökte upp en naprapat som kom över och kollade på Concan igår. Vi såg hopp, men hoppet dog då hon konstaterade att Concan, på något sätt, fläkt upp ett muskelfäste. Troligtvist har hon gått omkull i hagen. Hur som helst, en sådan skada läker inte lätt på en gammal häst- om den ens läker alls. Hon är pigg och framåt och man kan skritta på henne på lugna turer i skogen, och så ska hon antagligen få ha det resten av sommaren innan hennes domedag är kommen.

Jag vill pausa sommaren. Hösten är inte välkommen längre om den ska beröva mig min stora, arga, störtsköna vän. Det må vara det bästa för henne, det förstår jag också. Men man kan aldrig riktigt vänja sig med tanken hur mycket man än intalar sig själv att förbereda sig mentalt. Man kan aldrig förbereda sig för Döden, för Döden kommer och han kommer för att ta dig med sig. Därför bör ingen annan än Döden stå högst upp i näringskedjan.

Loca

2011-07-11T23:45:00.002+02:00

I den bittra arbetslöshetens namn har jag suttit den senaste tiden och utforskat min tv och alla dess finesser, av en ren slump började jag slötitta lite på "RuPaul's Drag Race" från programbiblioteket (God bless Telia!!!), och fy fan vad bra det var! Jag är helt såld i det programet. Drags är sjukt häftiga och de fascinerar mig något enormt. De är som konstnärer i sig och de stärker mig rent psykiskt. Hur som helst, under första sässongens gång så favoriserade jag drottningen Nina Flowers, frågar ni mig så anser jag att hon gjort sig förtjänt att ta hem hela alltet för vilken underbar människa. Hen är helt otrolig!

Nina Flowers, you're the queen of queens!

Lycka

2011-07-11T14:36:00.005+02:00

Munken in the Park är över och Stefan Sundström stal återigen mitt hjärta totalt. Mycket lugna låtar som kan få hjärtat att gråta blod, men han gjorde det storslaget bra. Alkoholen flödade så klart och jag kom undan med värk i såväl lever som njurar men med ett gott skratt med mina grabbar och tjejor. Jag är glad över att jag har er allihop för så förbaskat nere jag var tills nu i helgen var rent av otäckt. Ni fick rätsida på mig igen. Ni är underbara! Word up y'all!

Ikväll ska jag har kvalitetstid med mina fvoritflator. Underbara Bobby och Eli har varit tillbaka i stan över helgen, om jag har fattat det hela rätt så åker de hem imorn, så ikväll ska vi sprida kvinnlig kärlek och jag ska föreviga kvällen och minnas den med guld i kanterna.

Still blue.

2011-07-08T02:48:00.001+02:00

So curse you all.

One of these days when I'm feelin'...

2011-07-05T13:29:00.002+02:00

Blue

Hur länge ska man tillåta...

2011-07-04T22:36:00.003+02:00

...att människan våldtar sina kvinnor, utnyttjar sina barn och mördar sina män i andras krig?!!

Hur länge ska man tillåta att människan häller olja i haven och dränker allt liv i sin egen skit?!!

Hur länge ska man tillåta människan att bajsa på världen och torka sig i röven med regnskogarna?!!

Jag frågar er alla: Hur länge?!!

"A fucking pride to the whole fucking hardcore scene"

2011-07-04T09:45:00.005+02:00

Nu är jag hemkommen ifrån en underbart helgalen helg i Göteborg. Templars hade kunnat leverera bättre om man frågar mig, men de var hyffsat bra i alla fall och en liten impulsivartad reunion av Clockwork Crew satte lite guldkant på röjet. Men det bästa, enligt mig, var ändå Blood For Blood. De levererade både hat och uppror emot systemet och kärlek till sin publik på det allra bästa sätt man kan göra. Jag var i extas. Glömde bort vad jag hette och för en stund i mitt liv kände jag att jag var åtminstone lite lycklig.

Och för ännu en stund i mitt liv ska jag leva på just den stunden.

Update: Måste även tillägga att Defiance levererade på ett helt annat- och betydligt bättre sätt på L'orient i Linköping i onsdags än vad de gjorde på Punk Illegal. Även där ett stort och kantigt plus.