Bara massa smärta

Att heta Heidi just nu känns inte så populärt om sanningen ska fram, hade jag fått välja själv hade hela dagen gärna fått dra åt helvete direkt utan att passera gå. Bara poff, så är den borta liksom, men det ska man inte tro. Nej nej, den ska snigla sig fram in i det sista.

Nattsömnen blev ett fiasko och när man väl somnade var det dags att gå upp och när man, efter ett avsnitt av The Sopranos, bestämde sig för att kliva ur sängen bet sig en smärta bortom denna värld vi så väl känner till fast i min svank. Men upp kom jag även om jag rörde mig som en kratta, en timmes eftermiddagspromenad med Virre och hyndorna gjorde inte heller susen. Smärtan blev bara värre och nu ligger man här med såväl mensvärk och grova ryggsmärtor pga ryggskott. Faktum är att det gör så ont att jag inte ens kan sova utan bara ligger och gnisslar tänder och kallsvettas. Man kan lätt fastslå att jag inte vill leva på den här planeten längre.

Värt att tillägga om föregående inlägg är att hårfärgen artade sig till slut, efter en behandling färgbomb har jag nu lyckats åstadkomma denna smaskiga godisröda färg jag så länge trånat efter. Kort sagt, på den punkten är jag nöjd och här tar även fantasin att skriva något av vettigt innehåll slut för den här gången.

Farväl.

Dumheter

Nu är det dags igen, inte bara det att det faktiskt är fredag och min lilla fru fyller hela 20år och det ska firas med bullar och bånge på Benny Hill varpå The Manics och Drivvedsfolket spelar på ikväll, nae, det är dags att göra något riktigt dumt med håret igen och den här veckan har håret bara varit med om en massa dumheter.

Häromkvällen fick jag idiotrycket att färga illrött och med min dåliga kapacitet att hantera mina impulser köpte jag också hem en burk illröd färg (wildfire) från Manic Panic, samt en jävla massa blonderingsmedel. När jagskulle bleka mitt hår blev det svarta illblått pga en gammal misslyckad hennafärgning. Jag tjöt och fick panik, blekte en gång till...blev turkost. Insåg att det inte kommer bli bättre än så. Idag fick jag hem min röda färg, testade med en slinga och kollade hur det blev, det blev hyffsat. Nu har jag hela håret full med den rödaste förg jag sett och en gnagande känsla i magen av att jag kanske ångrar mig och rädsla för att det blir mer ornage än rött. Vad gör jag då? Tar mitt liv? Tar någon annans liv? Jag vet inte... Men just nu ser jag ut som om Satan själv skulle ha parat sig med Johnny Rotten och jag blev deras avkomma. Jag tycker det är en rätt målande bild av hur jag ser ut just nu så därav ingen bild förrän det är klart.

Håll tummarna för mig och mitt arma hår för personligen är jag tjutfärdig.

Vi ses i dimman.

I'll kill you with fire

Det är inte en ovanlig syn när jag går loss på mänskligheten och spyr galla över vart i helvete det gick fel med världen vi lever i, och detta är en sådan dag där man spyr lite extra galla. Inte enbart över alla stjärtas dag, utan över all uppständelse beträffande Whitney Houstons död. Det är överallt. På tvn, på radion, på facebook, i tidningarna. Överallt läggs det upp storslagna ballader med denna skönsjungande, numera stendöda, sångerska med en liten snyftande smiley som rubrik och ett fantasilöst "R.I.P Whitney".

Jag medger att det är en stor förlust för musikvärlden med tanke på hennes storslagna talang för sitt sjungande, men det folk/media tycks glömma bort är att hon trots allt bara är en människa, precis som alla andra. Hon är inte ensam att dö under tragiska omständigheter. Folk dör i cancer, folk dör av hjärt- och kärlsjukdomar, folk tar livet av sig. Allt detta och många fler olika dödsorsaker inträffar varje dag, med dessa människor nämns det inget om. Men så kom dagen då Whitney Houston, en jävla pundande aristokratneger, dör och då ska det nämnas, minnas och debatteras i all evinnerlig evighet tills folk blir så trötta att de blåser skallen av sig själva. Det var samma sak med Michael Jackson, det blev en så kallad "a pain between my bottocks" till slut.

Därför vill jag säga ett sista ord om Whitney Houston, fuck you! Och den som nämner ett ord till om människan ska jag personligen göra en mänsklig molotovcocktail av och kasta åt helvete och pekskratta åt medan människan i fråga brinner upp.

Och jag tänker inte önska er glad alla stjärtars dag. Jag hoppas ni sväljer era förlovningsringar och att "plåtterindustrin" ruinerar er på allt ni har.

Ha en fortsatt otrevlig dag.

One way system - Masks

Har blivit övertalad att dra fram guran igen och ge det en chans....I kinda hate everyone for doing this.

One of these awesome days...

...När precis allt går som man vill. När man får sova en hel natt utan några som helst avbrott, när äggen blir perfekt löskokta, när arbetssökningarna blir så klockrena att man vill anställa sig själv. När håret ligger rätt och det finns kaffe i skafferiet.

Det är idag. Dagen när allting går bra och humöret hålls på topp och vilken låt speglar inte min tillfälliga lycka över egentligen ingenting än The Sonic's "Have love will travel"?

För övrigt ser morsan och jag på Sveriges kanske sämsta film. Den är så dålig att den blir genialisk. Om ett tag ska jag dra hem till Virre och dricka upp hennes kaffe med. What can I say? Awesome.

Morphined Monday

Idag (eller, ja...igår blir det ju nu förstås men skit samma) låg jag återigen på tortyrbänken inne hos tandläkaren för den, åtminstone vad jag trodde då, slutgiltiga rotfyllningen på tanden som krånglade i julas. Visst blev det en rotfyllning men inte den sista, självklart kunde man ju ge sig blanka fan på att det var en av nervgångarna eller vad det heter som inte gick att komma ner ordentligt i så den ska korrigeras den 29:e, och blir det inte klart då så tänker jag säga ifrån. Jag skiter faktiskt inte pengar....Tyvär.

Jag var livrädd, svettades som en gris och hade hjärtklappning, men med detta till trots så är jag dock en djävul på att se till att jag blir ordentligt bedövad på alla plan. Och även denna gång fick jag något roligt morfinbaserat klet, som de självklart fick ta två doser av eftersom en knappt fungerar på mig. Och jag har väl aldrig haft så roligt på en promenad genom Skärblacka förr, ensam gick jag dessutom. Så jag gick där med en lätt släpande gång, huvudet inpaketerat i ett vakuum, rökande och flinande som en blådåre medan jag förnöjt lyssnade på Tom Waits. När jag kom hem upptäckte jag även att jag hade dreglat. Jag vill inte veta vad kärringen på Konsum tänkte.

20 min efter att min fru ringde somnade jag och sov hela eftermiddagen fram till kl 19 och nu kan jag inte sova. DAMN YOU, MORPHINE!!!!

One of these days.